Hur känner du inför inlägget?

7 kommentarer

1. Den ickefungerande bostadspolitik fört sedan början av 90- talet, är inget annat än ett totalt fiasko för vårt samhälle och våra apatiska politiker. Konsekvenserna av denna hänsynslösa jakt på pengar, där bostaden blivit en handelsvara istället för en ”rättighet. Detta leder som vanligt till att vi ser ett ökande antal individer utan ett tryggt hem. Det som är oroande är att nytillkomna hemlösa går både upp och långt ner i åldrarna. Men trots detta görs ingenting eller hörs något i debatten från våra politiker, ”frivilligorganisationer” eller myndigheter som på något sätt skulle kunna få det faktiska antalet hemlösa att minska. Detta handlar i grunden om vilka människor vi anser vara värda att få ta del av vår grundlag (regeringsformen), där bland annat ”rätten till bostad” finns inskriven.
   I och med att vi inte följer vad som står i denna konstitution och istället väljer att arbeta utifrån vissa människors moral, attityder och fördomar i denna fråga, då bryter vi även mot de mänskliga rättigheter vi skrivit under på. I FN:s allmänna förklaring i artikel 25 står att den enskilde har rätt till en viss levnadsnivå, en regel som ger rätt till ett ”drägligt boende”. Den här regeln får ytterligare stöd i 1966 års konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, som också slår fast att den enskilde har rätt till en viss levnadsnivå och till boende.
   Men för att detta förhållningssätt mot våra medmänniskor inte ska bli allt för uppenbart, skyller vi dessa kränkningar av förordningar på människorna i behov av det stöd dessa ”lagar” ger om de efterlevs. Detta görs genom att vi förskjuter hemlöshetsfrågan från att handla om egna trygga hem, till att handla om hur vi ska ”vårda” alla hemlösa för symptom individerna uppvisar i sin hemlöshet. Dessa symptom skulle vi alla visa upp efter ett tag som hemlös. Jag var själv hemlös till och från i över 20 år innan jag fick ett eget tryggt hem med allt vad detta innebär. Alla som har ett tryggt hem måste väl ändå anse det vara det mest grundläggande för en möjlighet till ett någorlunda drägligt liv.
   Men skulle vi tillgodose alla med ett eget hem skulle det också innebära att ingen längre kan tjäna pengar på hemlösheten. Vilket skulle innebära att alla våra över 30 000 avlönade problemorienterade ”symptomhjälpare” inte längre kan använda sina teoretiska kunskaper för att kvarhålla den mycket minimerade siffran 17 800 hemlösa i detta tillstånd. Det finns säkert många av våra hemlösa idag som till en början behöver stöd för att klara av både ekonomin, de vardagliga bestyren och rutinerna i sitt hem. Men sen om det visar sig behövas eller vilket stöd som kan behövas är en omöjlighet att veta innan det trygga hemmet finns på plats.
   Så istället för att stödja människor kvar eller till ett tryggt eget hem vräks, ”vårdas” och kvarhålls människor i lukrativa ”fattighus” idag. Därifrån jobbas utifrån en förljugen bild av att alla hemlösa behöver ”vård” och ska där visa sig värdiga ett eget hem igen i någon av alla påhittade ”bostegar” vi byggt upp. Dessa som i teorin ska leda till ett eget hem, leder i praktiken på grund av den skriande bristen på billiga hyresrätter, till att verkligheten ser helt annorlunda ut.

   Detta har flera av våra främsta forskare på området påtalat under lång tid utan att någon lyssnat. Den forskning som gjorts på dessa ”stegboenden” påvisar ett mycket mer dystert och ”hemlöshetscementerande” resultat än vad förespråkarna för denna metod uttalar sig om i olika sammanhang. För att göra ”karriär” inom dessa ”stegboenden” måste man följa en ”livsstilskarta” skriven av människor som minsann vet hur livet ska te sig för att du ska bli en fullgod medborgare. Och visar det sig senare att det livet som erbjuds inte passar dig, blir oftast alternativet tillbaka till ”tak över huvudet garantin” (härbärge) och ruta ett igen.

   Utifrån den verklighet många lever och jag har levt i kan man ställa sig frågan; får alla hemlösa komma ur systemen uppbyggda runt hemlöshet? Frågan bygger jag bland annat på mångas rädsla att få börja nytt jobb och tänka i nya banor, för de över 30 000 avlönade arbetare som ”hjälper” våra 17 800 hemlösa. Och varför har vi en grundlag och skriver på att följa allas våra mänskliga rättigheter när vi ändå struntar i dem?

   Rolf Nilsson
   Ordf. Föreningen Stockholms hemlösa
   Tel: 0736-76 42 86

   Rolf Nilsson 01 december 2008 kl 8:21

2. Nu står snart julen för dörren igen och med den en av vårt rika lands skamligaste traditioner, det välorganiserade tiggeriet. Nu påtvingas vi så gott som överallt att se alla dessa ”vi hjälper hemlösa, vi vill ha era pengar affischer”, dessutom lyssna på detta tiggande i radio på bästa reklamtid. De pengar som eventuellt skänks är utifrån det ständigt ökande och nu även allt yngre antal individer utan ett tryggt hem är rättare sagt en cementering av problemet, än att det ska hjälpa människor i sin brist på billiga bostäder. Hur kan vi tro det går hjälpa hemlösa utan ett tryggt och privat hem att gå till? Så i verkligheten blir organisationerna bara tillfälliga ”symptomreducerare” i människors hemlöshet, tror någon annat är du tyvärr lurad. Så för våra bostadslösa medborgares skull kommer förhoppningsvis sanningen fram fortare än den över 100 åriga tradition vi har av ”fattigvårdsorganisationer”.
   De har idag hunnit bli cirka 900 stycken och avlönar över 30 000 ”hjälpare” av symptom de inte kan lösa orsaken till.

   Rolf Nilsson
   Ordf. Föreningen Stockholms hemlösa

   Rolf Nilsson 03 december 2008 kl 19:16

3. Varför finns det hemlösa människor i Sverige, det borde i rimlighetens namn ej ens behövas
   sättas på pränt.
   Dessa människor har av olyckliga omständigheter som de ej har kunnat rå på med egen kraft,
   hamnat i utanförskap – hemlöshet som är ett av det värsta man kan råka ut för, förutom
   sjukdom, men som hemlöshet i förlängningen även kan leda till. Vi behöver ej gå in på
   hur dåligt samhället har skött möjligheten till bostad för dessa utsatta människor, utan
   istället se framåt och uppmana politiker att fr.o.m. nu, prioritera dessa människors situation,
   med i första hand ett drägligt boende, det behöver ej vara lyxbostad, för dessa människor är
   med all sannolikhet glada för ett enklare men dock riktigt boende.( ovärdigt är att bo i containrar, pappkartonger, trappuppgångar etc.etc.)
   Med dessa människors nuvarande situation är samtidigt en skamfläck för landet som utger sig för att vara ett land som värnar om alla medborgares väl och rättigheter.
   Med hopp om att ansvariga politiker kommer med konkreta boende- åtgärder fortast möjligt
   för dessa människor
   hälsar jag med tillförsikt
   Rolf Bardå

   Rolf Bardå 04 december 2008 kl 12:06

4. Vad är det som skrämmer och kan avslöjas om vårt samhälle genom att låta före detta hemlösa eller människor som fortfarande hålls kvar i detta tillstånd att tala i egen sak? För om det är någon som vet vad jag som hemlös behöver eller vad som gjorde att jag inte längre behövde vara det, så är det väl de som har eller haft egen erfarenhet av det tillståndet. Gäller inte yttrandefriheten våra medborgare som varit eller är utan ett tryggt hem att gå till? För istället för att dessa människor får tala i egen sak, låter vi människor som på ett eller annat sätt är beroende av att hemlösheten upprätthålls tala i deras sak. Det kan vara frivilligorganisationer, socialtjänst eller andra som byggt sin plattform i hemlöshetens namn. För hur skulle det se ut om vi i ett tv-program om hur det är att göra rymdfärder skulle tillfråga vår rymdminister Maud Olofsson om detta? Bara för att någon innehar en titel som går att relatera till ämnet, är inte det detsamma som att veta vad saker och ting handlar om.

   Detta bör både media och allmänhet ta i beaktning när de nästa gång låter någon oemotsagt och förbehållslöst köper alla problem med hemlösa. Som exempel på detta anordnade DN i veckan ett chattforum där Ulf Stolt svarade på vad vi som medborgare kan göra för att hjälpa hemlösa. Vad nu han har för kompetens att avgöra detta och med vilken rätt han anser sig ha att tala om för andra vad hemlösa människor har för behov. Ulf själv är ju bara ännu en av alla aktörer som livnär sig på hemlösa människors bekostnad. Detta gör han genom att vara ansvarig utgivare av en tidning i aktiebolaget situation Stockholms regi.

   Så utifrån sin position blir svaret han ger oss medborgare; att vi ska hjälpa hemlösa genom att lämna bidrag till organisationer som arbetar med hjälp åt hemlösa inte särskilt förvånande. Men då han fick frågan som måste vara grunden för alla dessa underhållande hemlöshetsverksamheter om hur många hemlösa som kommit ur sin hemlöshet genom deras verksamhet, så vet han inte svaret?

   Svaret han ger är lika avslöjande som när en högt uppsatt representant för ”human right watch”( eller vad de heter) fick frågan, vad han tyckte om att så många miljarders miljarder hade lagts på att rädda banker i finanskrisen när 1 % av dessa pengar skulle kunnat utrota både fattigdom och svält. Så svarade han att ett fungerande ekonomiskt system med fungerande institutioner behövs för att hjälpa utsatta och svältande? Så självklart vet Ulf Stolt svaret på den enkla frågan. Problemet är snarare hur han eller någon annan av de ca 30 000 avlönade i Sveriges ca 900 olika ”hjälpa hemlösa verksamheter” skulle kunna stå upp och försvara sin verksamhet genom att svara ingen på den frågan?

   Ett ärligt svar skulle ju innebära att de måste gå emot sina arbets/bidragsgivare politikerna. Vilket beror på att det är våra politiker som avgör hur många hyreslägenheter som ska byggas och anvisas till gagn för de människor som idag lever utan ett eget tryggt hem. Politikerna sitter ju i alla våra allmännyttiga bolagsstyrelser och ska genom den positionen styra bostadsbeståndet och enligt vår grundlag se till att bostäderna räcker till alla våra medborgare. Men för att denna kränkning av regeringsformen inte ska bli allt för uppenbar kostar det ett antal skattemiljarder i bidrag varje år för att tysta och avlöna alla dessa människor som lever gott i hemlöshetens namn.

   Rolf Nilsson
   Ordf. Föreningen Stockholms hemlösa

   Rolf Nilsson 13 december 2008 kl 23:15

5. Till Rolf och Rolf
   Ja, Rolf; Du har rätt i mycket som Du skriver. Hemlösheten kan inte lösas men nya pigga djärva projekt inom frivilligsektorn. A och O är bostäder. Vi i Stockholmsvänstern har tagit fram en plan som borde kunna gå att realiseras och som jag har beskrivit många gånger under hösten 2008.
   Det går att jobba bort hemlösheten till ett minimum. Men då måste det finnas en gemensam strategi. Det gör det inte nu.
   Vårt förslag ligger i vår budget för 2009 samt som motion till fullmäktige.

   Här är förslaget:
   Stockholmsvänstern har i sitt budgetförslag för Stockholms Stad 2009 lagt upp en 5-årig plan för att avskaffa hemlösheten. Genom en tydlig stadsövergripande plan med tydliga årsmål och stora satsningar ska Stockholm på 5 år ta bort hemlösheten.

   Här är några av förslagen

   • Förstärk arbetet med barn och ungdomar i riskzon så att de inte hamnar i utanförskap
   • 500 lägenheter per år till hemlösa under fem år + 100 lägenheter i stödboenden per år för hemlösa med psykisk problematik
   • Boendestöd för dem som vill + arbete i sociala kooperativ
   • Budget och skuldrådgivning
   • Individuell handslingsplan till alla hemlösa
   • Hemlöshetskoordinatorer i stadsdelsnämnderna för att stoppa vräkningar och nyrekrytering
   • 29 årsgräns på härbärgen – ingen ung vuxen ska placeras på härbärgen
   • Ersätt daghärbärgen med sociala kooperativ som har en klar och tydlig inriktning
   • 0-tolerans för vräkningar av barnfamiljer och äldre
   • Minska antalet härbärgen – satsa på andra boenden
   Vi i vänstern vill också göra en brukarundersökning bland hemlösa, för att göra de hemlösas röster hörda. Med den som grund vill vi bilda en referensgrupp med hemlösa, frivilligorganisationer och politiker från samtliga partier.

   Visst borde det gå?
   Karin R

   Karin Rågsjö 07 januari 2009 kl 10:52

6. Ju mer man sätter sig in i hur olika frivilligorganisationer och myndigheter agerar i hemlöshetsfrågan, desto tydligare blir bilden. Det handlar endast om att nära den egna organisationen. De utsatta hamnar i ett slags påtvingat kundförhållande till en ständigt växande marknad. Ni som lever under någorlunda drägliga förhållanden kan kanske känna igen er i hur elbolag, försäkringsbolag – statliga som privata sätter lagom press på er till och från. Hur banker och telebolag hetsar er ibland. För en hemlös råder samma förhållande till ”hjälparen”.

   Hjälporganisationer (inkl. soc) håller den utsatte i ett grymt grepp och ser med anklagande ögon på den som behöver stöd. Det är mycket svårt att komma ur detta förhållande så länge du inte har något tryggt att bygga din förhoppning på. Staden låter hela tiden verksamheten runt hemlösa växa med olika projekt. Det är lotsar, medborgarkontor, hemlösajour, brottsofferjour och andra verksamheter som inte har något med hemlöshet att göra.

   De hemlösa används systematiskt i ett enda syfte. De används till att samla in och att söka pengar på. De fråntas sina möjligheter och allt hopp om att kunna leva under likvärdiga förhållanden som den övriga befolkningen. Den stress som den någorlunda lyckade medborgaren lever under transporteras ner till den som inte har något alls.

   Tänk om vi tillsammans skulle kunna komma till den slutsatsen att den här binder upp oss. Om än till olika grad. Att vi alla hamnar i ett sorts skuldförhållande till dessa till synes så självklara aktörer. Hjälporganisationer och myndigheter värnar om sina egna bidrag eftersom dessa håller dem vid liv på samma sätt som banker och elbolag.

   Priserna stiger, börsen går upp och ner och vi vaggas hela tiden in i en känsla av att vi är en del av en ständigt pågående utveckling. Enligt Ulla Beijer på forskning och utvecklingsenheten vid Stockholms stad (FoU) så har inte antalet hemlösa förändrats på 12 år siffran ligger konstant på omkring 3 000 personer i Stockholm. Dock har mörkertalet ökat markant. Enligt Jan Flyghed som är professor i kriminologi så har inte heller brottsligheten ökat tillnärmelsevis på det sätt som medier och politikerna ständigt ger uttryck för. Vi tycks leva i en bubbla som omgärdas av olika påhittade hotbilder. Vi värnar om vår egen trygghet och blundar för de egentliga orättvisorna. Vi behöver tydligen sjukpensionärer, invandrare, hemlösa och arbetslösa som skrämmer oss lite lagom så att vi kan känna oss tillräckligt motiverade att värna om vår egen nästan så ”trygga” position.

   Vi matar oss med tragedier och med stigande siffror av olika slag. Men ser vi egentligen det pris som vi alla får betala för detta. Ser vi det samhälle som vi skapar med detta förhållningssätt?

   Rolf Nilsson
   Föreningen Stockholms hemlösa

   Rolf Nilsson 18 januari 2009 kl 3:14

7. Om vi utgår från att alla medborgare i detta rika land tillhör, att alla människor i Sverige tillhör en gemenskap som tävlar med alla andra gemenskaper om att vara bäst i hela världen på demokrati. Om vi verkligen menade något med att ”alla ska med”, borde det då inte vara en rätt het sak att få ner hemlöshetsantalet till noll ganska omgående?

   Varför för inte de som anser sig representera vår allas demokrati bättre än alla oss andra inte upp frågan på regeringsnivå, istället för att låta förvirrade stadsdelar bolla livsöden mellan sig. Istället för att låta pressade landsting och kommuner slänga hemlösa mellan sig som kastbollar. Istället för att låta frivilliga och socialproffs göra upp märkliga avtal mellan sig och över utsatta människors huvuden i ”demokratisk” anda.

   Dessa avtal kvarhåller människor i livslångt utanförskap. Det är avtal som aldrig, aldrig, aldrig leder till att hemlösheten i grunden löses. Är detta verkligen vad de folkvalda menar med att vara bäst i världen på demokrati? Varför följer vi då inte det som står i lagen?
   Om vi följde det som står inskrivet i regeringsformen och om vi verkligen ville leva upp till allas våra mänskliga rättigheter vi skrivit under på, så skulle hemlösheten vara över i morgon. Om vi la våra egenintressen som politiker och tjänstemän, som karriärister och som löneslavar en aning åt sidan, bara en aning och delade med oss av hemligheten, av oåtkomligheten, av det som vissa ser som den självklara rättigheten när det gäller dem själva.

   Då skulle vi inte behöva snyfta oss fria när vi passerar stadsmissionens eller situation Stockholms snuskigt påkostade reklamkampanjer i tunnelbanan – snyfta eller fnysa oss fria. Jag tror att den allmänna oviljan att verkligen ta ställning för det som ligger i ordet demokrati på sikt kan vara minst lika farlig som att låta en före detta hemlös bo i just ”mitt” rena, ordnade kvarter . Eller att låta en före detta knarkare bo i ett just ”mitt trygga område”.

   Vad blir det kvar av vår stolthet och vår förmåga att värna om varandra när vi inte längre står för något? När vi låter oss skrämmas av kickproducerande snusk-journalister som skriver om precis vad som helst för att få sälja lösnummer.
   Vad som helst utom om det som verkligen betyder något. Journalister skyller på läsarna, läsarna skyller på myndigheterna, myndigheterna skyller på bristande anslag och på pengar. Pengar förvandlar sig ständigt, söker nya former. Former som hetsar och lockar oss. Vi fyller det offentliga rummet med enorma nakna tjejer utan att någon reagerar. Detta är helt okej i ”demokratins” namn men om hemlös tigger på tunnelbanan ryggar vi indignerat tillbaka.

   Har vi tappat kontakten med vår värdighet? Borde inte värdigheten ligga i att vi bryr oss om att alla har rätt till den – värdigheten alltså. Denna värdighet vilar på att vi upplever oss ha samma grundläggande rättigheter som de vi delar vår tillvaro med. Det som jag ser som en rättighet för mig själv måste vara en rättighet för dig också? Inte bara en möjlighet om du anpassar dig till det sätt på vilket jag missbrukar bonusjaktens spelregler. Den jakt som jag bedriver för att uppnå andra värden. Värden som ligger på en högre nivå. Värden som svävar en bra bit över det som vi kommit överens om i detta land utifrån FN deklarationen.

   Fastighetsspekulanter gör sig feta vinster utan att vi medborgare reagerar. Hyror trissas upp och priserna tävlar med demokratin om utrymmet. Det är inte dessa värden som ligger till grund för det gemensamma. Det handlar i grunden inte om du ska ha en Mercedes i stället för en Folkvagn. Eller en dyr märkeströja istället för en lite billigare. Grunden handlar om att ha ett tryggt hem och att ha mat för dagen. Allt annat är bonus! Det är dessa ”bonusar” som vi ska hänföra till möjligheter. Inte det grundläggande som bostad och mat.

   Idag pratar vi om höga löner som om det vore rättigheter. För väldigt många människor i Sverige har denna syn på möjligheter också blivit till rättigheter.
   I alla fall i deras egna huvuden. Detta har i sin tur har lett till att det för väldigt många andra har blivit så att de grundläggande rättigheterna som står inskrivna i vår grundlag i stället har förvandlats till en möjlighet.

   Om jag nu vänder mig till dig som medborgare och frågar: Tycker du att dina bonusar skall komma till dig på bekostnad av en annan människas rättighet så ryggar du antagligen tillbaka. Du kanske känner dig förolämpad. Du tycker kanske inte att jag har rätt att anklaga dig. Därför ber jag dig istället att begrunda denna lek med ord som ”demokrati och rättighet”.
   Annars kan du kanske se det som en möjlig skyldighet.

   Samhället är nog mycket skörare än vad vi tror. Det vet vi som någon gång som trillat utanför!

   Rolf Nilsson
   Ordf. Föreningen Stockholms hemlösa
   Tfn: 0736-76 42 86

   Rolf Nilsson 29 januari 2009 kl 23:40