I går i P1´s Studio Ett pratade sig svenskans ledarskribent PJ Anders Linder sig varm för IF Metalls nya lönesänkaruppgörelse, eller som de själva säger att reglera inkomstnivåerna för att ”rädda” de företag som nu går dåligt. En bra tumregel är att när fackligt agerande får stöd av Svd:s ledarskribenter så är det agerandet inte bra för arbetarklassen.

Det är ett brott med en av grundprinciperna i den Rehn-Meidnerska modellen, som ibland kallas för den svenska modellen. Efter att alliansen börjat använda begreppet på ett sätt som inte har mycket gemensamt med den ursprungliga idén väljer jag det krångligare namnet Rehn-Meidnerska modellen för att inte riskera sammanblandning.

Principen har gått ut på att företag som går dåligt, som har låg produktivitet, inte ska kunna överleva genom att sänka lönerna under det genomsnittliga löneläget i en viss sektor. På det sättet kan ineffektiva företag slås ut och kapitalet och arbetskraften som sysselsattes där kan flyttas över till mer effektiva företag. Då uppnår man det som kallas för ”omvandlingstryck”, dvs. en rörelse uppåt mot mer effektiv produktion som kan betala högre löner för de anställda. (sen är det ju en maktfråga hur stor del av det ökade värdet som tillfaller de anställda)

Om man däremot tillåter lönesänkningar så kan företag som är ineffektiva konkurrera ut mer effektiva företag helt enkelt för att de betalar så usla löner och därigenom får låga kostnader, då får vi istället en press nedåt mot lägre löner och sämre villkor. Det är i ljuset av detta som man måste påminna om det fackliga löftet:

”Vi lovar och försäkrar
att aldrig någonsin
under några omständigheter
arbeta på sämre villkor eller till lägre lön
än det vi nu lovat varandra.

Vi lovar varandra detta
i den djupa insikten om
att om vi alla håller detta löfte
så måste arbetsgivaren
uppfylla våra krav!”

Att just starka IF Metall nu går ut och sviker lönekartellen är därmed än värre för svagare grupper; för även om metallare möjligen på kort sikt kan kosta på sig detta så måste man fråga sig vad det innebär för grupper med sämre utgångsläge. Om starka industrifack viker sig, hur ska kommunalanställda, omsorgsarbetare, deltidsarbetande kvinnor osv. kunna stå på sig?
Det är givetvis extra osmakligt i tider av skattesänkningar för de rikaste, skyhöga bonusar i krisande företag och den allmänna roffarpolitik som alliansen instiftat. I dessa tider är det än mer viktigt att stå på sig, att inte betala företagstopparnas bonus ur sina medlemmars fickor.

DN1234567, SvD123456789

Similar Posts:

• Stöd Lagenaarbetarna nu!
• Storbolagen vinnare och kvinnorna förlorare på den privatiserade äldreomsorgen
• Privatiseringarnas pris
• Meddelarfriheten måste värnas, utvecklas och förbättras!
• Dra in munkavlekorten – värna meddelarfriheten