Hur känner du inför inlägget?

27 kommentarer

1. Det är ju alldeles underbart! Ska det alltså äntligen göras något åt denna horribla plats? Man rör sig inte gärna frivilligt som fotgängare förbi Trygghansahuset idag, och jag måste säga att det förvånar mig stort att vänsterpartiet ser en förbättring av området som ett problem!
   Visst är det så att stadsmuséets klassningar inte ska ta ställning till om en byggnad är vacker eller ej. Men bara för att en byggnad är klassad innebär det inte att den för den skull automatiskt bör åtnjuta ett skydd. Det är bara en parameter bland flera. Parametern att Trygghansa-huset, och dess omedelbara närområde, av den stora majoriteten Stockholmare upplevs som genuint otrevliga miljöer, bör väl också ges en viss relevans, eller hur?

   Anders 28 april 2009 kl 0:28

2. Tack för att ni reder ut begreppen för stadsbyggnadsborgarrådet. Skönt att veta att det finns några i nämnden som har tänkt ett varv till även om vänstern själva inte direkt har någon egen genomtänkt bevarandepolitik eller stadsbyggnadspolitik.

   Till Anders: Jo, det är precis det det innebär. Gröna och blåklassade byggnader motsvarar PBL 3:12 och får inte förvanskas. Alla byggnader, oavsett klassning, som faller inom den paragrafen får inte kommunen fövanska. I Stockholm är sedan länge den politiska överenskommelsen och besluten, tillika Stadsmuseets uppdra göra dessa bedömningar som sedan ska hanteras i planprocesen. (förvanskning innebär inte att ingenting får göras).

   Att som Alvendal inte förstå att det inte endast är kungliga slott och herresäten som har sådan kulturhistorisk betydelse avslöjar hennes totala ignorans för lagstiftnng och inte minst hennes konservativa syn på arkitektur och historia. En syn som i relation till historieskrivning och vad som ska väljas ut för bevarande så förlegad och sedan länge är förkastad.

   När jag rör mig förbi Trygg Hansahuset som fotgängare så ser jag inte en otrevlig miljö. Jag ser en högkvalitativ arkitektur, ett trevligt parkrum som definieras av en låg och en hög byggnadskropp, där parken är genomtänkt skultpuralt och strukturellt. Där den offentliga konsten och det offentliga rummet är genomtänkt och bra utfört. Snudd på en oas och en fröjd för ögat att Stockholm har sådana kvalitativa ikonbyggnader mitt i staden. Jämfört med det papiermachébygge som nu uppförs vid Klarabergsviadukten. Titta bara på ytbehandlingen i byggnaderna som är utsökta med det bruna teglet och de uppglasade fasaderna m.m.

   Jag trivs i de miljöerna och ser fantastiska kvaliteter i byggandet och arkitekturen som står sig väl internationellt. Med sin mänskliga skala i detaljutformning och placering är Trygg Hansahuset en välkommen motvikt till den auktoritära arkitektur och stadsbyggnad som främst manifesteras av Kungliga slott och kyrktorn. Därtill förenar Trygg Hansahuset med sin arkitektoniska utformning och historia ytterstaden med innerstaden både symboliskt och estetiskt som formmässigt, vilket borde vara målet med dagens stadsbyggnadspolitik.

   Även dessa perspektiv måste väl också få en viss relevans eller ska all arkitektur uppförd efter 1920 för alltid förbli odifferentierad och ständigt klassad som problematisk? Dags för Alvendal att växa upp och ta sitt uppdrag på allvar. Dags att sluta med de generella beskrivningarna av alla arkitektur från en viss period och börja ta arkitekturen på allvar.

   Lisa 28 april 2009 kl 1:33

3. Trygg-Hansahuset ska inte rivas, så du kommer även i framtiden att kunna se de arkitektoniska kvaliteter som du talar om. Jag instämmer också i att Trygg-hansahuset har en del arkitektoniska kvaliteter. Det är primärt gaturummet som är problematiskt, och jag ser i det aktuella förslaget en stor potential till förbättring av detta.

   Anders 28 april 2009 kl 10:36

4. Nej Anders nu tror jag du har fel. Enligt tjänsteutlåtandet ska paviljongen rivas. Men oavsett det så är byggnaderna med parken en arkitektonisk helhet som vid en förändring kräver finkänslighet för att inte de arkitektoniska kvalitetrna och byggnadernas historia ska gå förlorad.

   Kvarteret tillför staden ett rikare utbud av arkitektur och offentliga rum att uppehålla sig i. Att liksom Alvendal och det aktuella planförslaget fokusera på att likrikta all arkitektur, all stadsbyggnad och allt stadsliv på ett dogmatiskt sätt efter en dogmatisk formalism, utan att ta hänsyn eller se faktiska kvaliteter i befintliga bebyggelse är rent ut sagt helt inkompetent.

   Att stadsbyggnadsborggarråd därutöver inte har koll på lagstiftningen som kräver av kommunen att inte förvanska byggnader enligt PBL 3:12, är ett reellt hot mot det demokratiska samhället med en dragning åt populism maktfullkomlighet. Hon får skärpa sig helt enkelt.

   Lisa 28 april 2009 kl 10:59

5. ”I och med sin blåklassning av Trygg Hansa-huset har Stockholms stadsmuseum med all önskvärd tydlighet visat att deras klassningar degraderats i betydelse. Stadsbyggnadsnämnden kommer att bortse från denna och liknande ogenomtänkta klassningar framgent.
   Trygg Hansa-huset kan på intet vis motsvara Plan- och bygglagens intentioner om skydd för en byggnad särskilt värdefull ur historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt. Istället är det ett hån mot blåklassade […].”

   Jag tycker att det är bra att SBK vågar gå emot bakåtsträvarna på stadsmuséet och okynnesmärkningen av byggnader.

   Varför sådan överdriven respekt för rekordårens bebyggelse? Lite respekt mot det som ska komma att byggas kanske vore på sin plats?

   Gör inte om Stockholm till ett jätteskansen där inget får förändras.

   Jörgen 28 april 2009 kl 12:02

6. men HERREGUD vad är det frågan om? Varför envisas så stor del av vänstern med att vara dödsreaktionär på så många punkter? är det av ren reflex? Stockholms innerstad har överlägset högst bostadspriser och är populärast i landet, vilket gör att enbart människor med pengar har råd att bo där. Sluta motverka en utbyggnad av innerstaden som är det enda sättet att få ner bostadspriserna så att vi vanliga dödliga får råd att bo där! Det har byggts enbart förort i sthlm de senaste 50 åren och det är den minst populära boendeformen! Låt staden växa och utvecklas!

   vänstergrabben 28 april 2009 kl 15:16

7. Jag bor i närheten av huskomplexet och det är bara att hålla med om att det är en trist del av staden. Inte bjuder den invånarna på någonting utan utgör mer ett fort som vänder ryggen mot alla som går förbi. Om det kunde få samma omdaning som gamla skattehuset så vore det underbart. Det här kommer förhoppningsvis vara en relativt central del av staden när den utvidgats över till Globenområdet och Årsta.

   Trist att jag inte kan rösta på Vänster- eller Miljöpartiet i Stockholm eftersom de här verkar ha en parodi på stadsbyggnadspolitik.

   Theodor Adolfsson 28 april 2009 kl 19:03

8. Att hävda att endast kungahus och byggnader före modernismen är av sådan karaktär att de faller inom det lagstiftningen syftar på är kanske det mest reaktionära i denna diskussion. Att även, som det också sägs i lagstiftningens förarbeten och all den forskning som gjorts på området, andra aspekter av historien och därmed också andra typer av arkitektur och bebyggelse, är värda att berätta om, är kanske det minst kontroversiella i allt detta.

   Det riktigt anmärkningsvärda är att ett stadsbyggnadsborggarråd anser sig veta bäst. Att hon vägrar att likställa historien om kungen med den om storföretagens, dåtidens samhällsbyggare, huvudkontorens etablering och modernismens avståndstagande mot vad de menade var en auktoritär arkitektur och stadsbyggnad.

   Vidare så ställer jag mig starkt frågande till den beskrivning om ”icke-urban” som görs av kvarteret. Hela byggnadskomplexet har bottenvåningar som öppnar sig mot gatan. En fin arkad gör stadsrummet varierat och innanför, i ett halvslutet rum men ändå tydligt öppet och offentligt (som de flesta urbanister påstår att parker ska vara).

   Kort sagt: rent formmässigt och definitionsmässigt passar det perfekt in in Alcvendals tidigare uttalanden om hur staden borde byggas. Det enda som inte passar in är designen och vems historia som ska berättas. Ska verkligen Alvendals högst subjektiva och uppenbarligen inskränkta, uppfattning få styra stadsbyggandet i Stockholm? Om det är så at hon inte klarar av att förstå lagstiftningen, inte klarar av att förstå att samhället inte längre enbart skriver kungars historia eller klarar av att se de faktiska kvaliteter som finns i befintlig arkitektur (oavsett tidsepok eller arkitektonisk stil) kanske hon borde fundera på ett annat jobb.

   Lisa 29 april 2009 kl 0:21

9. Den här diskussionen röjer endel skrämmande okunskap, som jag är helt övertygad om berör till och med de som just nu bär det yttersta ansvaret för vårt världskulturarv. Var finns kunskap och bildning hos de som å ena sidan förespråkar elitskolor och å andra sidan inte har kunskap om elementära styrmedel? Europarådet har tre multilaterala avtal relaterade till kulturmiljön och kulturarvet. Granadakonventionen (1985) handlar om skyddet av det europeiska arkitektoniska arvet och Maltakonventionen (1992) om skyddet för det arkeologiska arvet och så har vi den tredje den europeiska landskapskonventionen (Florens 2000).
   När borgarna nu vill riva kulturklassificerade byggnader, som enligt konventionerna inte bara tillhör oss svenskar utan tillhör alla människor i alla kulturer som har hela kulturarvet gemensamt, är de i färd med att begå ett brott mot hela mänskligheten. Det måste uppmärksammas både på nationell och internationell nivå.

   Berit 29 april 2009 kl 12:46

10. Lisa: Det stämmer att paviljongen ska rivas. Den har dock, till skillnad från den större byggnadskroppen i Trygg-hansahuset, ett obefintlig arkitektonisk värde.
    Den är, för att uttrycka mig diplomatiskt, ungefär lika arkitektoniskt intressant som en trafikolycka. Den är dessutom ett inte så litet slöseri med mark på ett så otroligt centralt läge. Den kan inte nyttjas för rekreation, eftersom det står en byggnad där, men är samtidigt med sina blott två våningsplan knappast ett exempel på bra markutnyttjande. Detta kombinerat med att den för det stora flertalet Stockholmare är helt intetsägande tycker jag är ett nog så gott skäl att kunna riva den.
    Byggnader är inte museum. Byggnader fyller en funktion. När de inte längre fyller en funktion, och inte heller uppskattas av någon annan än några reaktionära modernismkramare, tycker jag att det är dags att gå vidare.

    ”Att hävda att endast kungahus och byggnader före modernismen är av sådan karaktär att de faller inom det lagstiftningen syftar på är kanske det mest reaktionära i denna diskussion.”

    Det är det ingen som har hävdat. Däremot finns det fog att diskutera den strypsnara som stadsmuséets klassningar har haft på byggnader i Stockholm, som skapat en unikt stillastående och intetsägande stadsbild i delar av staden.

    ”Det riktigt anmärkningsvärda är att ett stadsbyggnadsborggarråd anser sig veta bäst. Att hon vägrar att likställa historien om kungen med den om storföretagens, dåtidens samhällsbyggare, huvudkontorens etablering och modernismens avståndstagande mot vad de menade var en auktoritär arkitektur och stadsbyggnad.”

    Nej. Det anmärkningsvärda är istället att en liten kulturelit anser att deras helt personliga och subjektiva syn på städer som statiska objekt, istället för levande organismer, så länge har fått sätta agendan för stadens utveckling, eller snarare brist på sådan. Och modernism är om något auktoritär! Staden som maskin. Corbusiers skyskrapor i park. Brutalisterna som inte såg som sin uppgift att skapa bra miljöer utan ”spegla världen som den var”. Massproducerade prefab-element i isolerade grannskapsenheter. Folket har *aldrig* gillat er modernism, och kommer heller aldrig att göra det. Det har med grundläggande mänskliga egenskaper att göra. Vi gillar variation. Inte monotonitet. Vi gillar detaljer, inte enorma likartade ytor utan strukur. Det handlar inte om kungen (själv är jag republikan). Det handlar om att modernismen har utkristaliserat sig till en omänsklig arkitektur, som människor helt enkelt är urbota trött på.

    ”Ska verkligen Alvendals högst subjektiva och uppenbarligen inskränkta, uppfattning få styra stadsbyggandet i Stockholm?”

    Nej. Naturligtvis inte. Men vad Alvendal, till skillnad från många av sina företrädare, gör är att lyssna på opinionen. Det finns inget stöd hos Stockholmarna för att konservera staden. Det finns inget stöd hos Stockholmarna för att bevara varje modernistisk fyrkantig betonglåga. Det finns inget stöd hos Stockholmarna för att bevara den levande innerstaden som ett reservat för välbärgade och kultureliten. Det finns inget stöd för Stockholmarna för att bevara motorvägar rakt genom stadskärnor, otrygga gångbroar och mörka och otrygga miljöer.

    Som jag skrev. Stadsmuséet ska klassa kulturhistoriskt värdefulla byggnader. Men någonstans nås en gräns. När elitister skriver folk på näsan om att de inte får måla sitt hus i brutalismbetong för att få en drägligare livsmiljö blir folk förbannade. Och det här är något som har gjorts i Stockholm gång på gång. Jag gläds åt att vi äntligen har ett stadsbyggnadsborgarråd som lyssnar på folket, de som har valt dit henne, istället för på ett fåtal elitister och konstvetare som ser staden som ett objekt och inte som en stad.

    Anders 04 maj 2009 kl 0:29

11. Anders: Du är väldigt snabb på att kategorisera folk med etiketter som kulturelit och modernismälskare etc. som om det skulle vara något dåligt, eller för den delen som om det skulle vara sant bara för att du säger det. Som om det fanns en tydlig fiende, svart och vitt inom stadsbyggnad, bevarande eller historieskrivning.

    Var du inte lite väl kategorisk och snäv i din uppfattning om kvalitetsbegreppet inom arkitektur nu när du påstår att det arkitektoniska värdet i paviljongen är helt obefintligt? Menar du alltså att inte ens en klassisk arkad, verksamhetslokaler i bottenplan – utmed gatan, tegel etc ingår i din definition av vad kvalitet är? Dessutom så ingår paviljongen i en helhet vilket självklart måste räknas in när man talar om arkitektur. Är inte denna typ av arkitektur välkommen i din definition av mångfald? Är det bara viss mångfald som ska få finnas inom historeskrivningen, arkitekturen? Vilka andra stilar vill du exkludera från ditt mångfaldsbegrepp – röda stugor eftersom de inte är urbana nog, broar, puts eftersom det är modernism? Det är menlöst att diskutera kvalitet utifrån stilar. Det vi var inne på ang auktoritet är roligare: Självklart är modernismen också den auktoritär men den var oppositionell mot den tidigare och därmed auktoritär på ett annat sätt. Att låta den ena arkitekturen (med den ideologi som var d, och den ideologi som de manifesterar i dag) stå oemotsagd är inte att verka för mångfald, det är att vara monolitisk. Kyrktorn och slott behöver en motpol i exempelvis en skyskrapa (flirt) eller i bevarandet av modernism.

    Jag håller inte med dig om att alla byggnader måste fylla en funktion utan att vissa faktiskt kan få vara museum. Kungliga slott tex. det skulle till och med vara ganska dåligt om det fylldes med en funktion, låt oss säga en kung med reell makt.

    I de allra flesta fallen är det dock som du säger att en byggnad bör ha en funktion. I det här specifika fallet med Trygg hansahuset finns det också en, men kanske mer viktigt i sammanhanget: det går naturligvis att få in andra verksamheter i en sådan flexibel och stor byggnad, med sådana stadsmässiga kvaliteter som denna. Eller menar du att en sådan central plats i Stockholm inte skulle vara attraktiv för verksamheter?

    Sedan har faktiskt Alvendal påstått att den här typen av arkitektur inte är det lagstiftningen avser att skydda. Sedan jämför hon med slottet. Ganska glasklart vad hon menar, särskilt om man sammanför det med hennes utspel om punkthusförbud etc.

    Det som är anmärkningsvärt med Alvendals uttalanden är inte att hon driver en aktiv stadsbyggnadspolitik med syfte att ”göra staden” levande eller vilken klyscha som för tillfället är på tapeten, utan att hon inte förstår lagstiftningen, inte förmår diskutera kvalitetsbegreppet inom arkitektur och stadsbyggnad, inte förstår att offentlig historieskrivningen numer inte är avgränsad till endast kungar. I fallet med Trygg hansahuset är det ju dessutom fortfarande maktens historia som skrivs och jag kan bara tänka mig hur Alvendal ser på den historia som bör skrivas för de utan makt.

    Helt oberoende av stadsmuseets klassificeringar så gäller PBL och i den lagstiftningen framgår klart och tydligt att det inte endast är slott, före en viss tid, arkitektur i en viss design etc som enligt lagstiftaren ska åtnjuta skydd. Detta bör naturligtvis Alvendal och stadsbyggnadsnämnden veta. I Stockholm så har stadsmuseet uppdraget att hjälpa politiker, stadsbyggnadskontoret med de bedömningarna. Alvdenal gör sig själv, stadsbyggnadskontoret, exploatörerna och invånarna en stor otjänst om hon tror att lagstiftningen inte behöver förstås eller följas även i Stockholm. Lyssna på folket som valt dit henne självklart men i dagsläget driver hon en linje som är ofruktbar för allt samarbete mellan förvaltningar, myndigheter och lagstiftning. Hon skapar förhoppningar hos exempelvios dig som hon aldrig kommer att kunna leva upp till. Felet är inte stadsmusets, felet är att Alvendal inte förstår.

    Lisa 04 maj 2009 kl 2:10

12. Jag har sett denna debatt först nu. Blå-klassnig bör respekteras. Visst kan vi ha åsikter om det enskilda huset. Men om klassningen av byggnaders och miljöers kulturhistoriska betydelse börjar nonchaleras, drar det gärna iväg. Vi måste se det mer övergripande. Det är betydelsefullt att kunna avläsa stadens årsringar, bebyggelse från olika epoker. Vi kan inte gärna omgestalta alla stadens fasader enligt senaste mode varje decennium. Jag såg hela Hagalund i Solna och Klara rivas. Jag var uppe i Upplands-Väsby så sent som igår kväll och såg hur Optimusfabrikens lokaler från 1908 rivs, istället för att få ny användning, som t ex Dieselverkstaden i Sickla. Med sitt läge alldeles vid stationen kunde det blivit ett lättåtkomligt och spännade kulturcentrum.
    Vi har en byggnadsminnesvård, som i Stockholm Stadsmuseeet är huvudman för. Stadsantikvarien och hennes medarbetare borde fler lyssna på tidigt i planarbetet innan de stora stadsbyggnadsprojekten dras igång.
    Obs, synpunkterna här från mig, Anders D, att jag inte blir ihopblandad med en annan diskussions-aktiv Anders i detta utbyte av stadsbyggnadstankar.

    Anders Djerf 04 maj 2009 kl 10:35

13. Lisa:
    Pratar vi om samma byggnad? Den byggnad jag talar om är en låg tvåvåningsbyggnad beklädd med plattor i någon slags betong tror jag, inte tegel. De högre byggnadkropparna är i tegel, och har definitivt bevarandevärden.
    Jag pratar om byggnaden i förgrunden här:
    http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/f/f8/Anders_Tengbom_hus_2.jpg

    Men, i grunden tror jag att våra meningsskiljaktigheter landar i en skillnad i hur vi ser på staden.
    Jag ser utveckling och förändring som något naturligt i en stad. En byggnad har, enligt mitt sätt att se det, ingen evig rätt att få finnas kvar bara för att den en gång har byggts. Går det att förädla och förbättra platsen, tillskapa nya värden osv, så är det inget som ska uteslutas enkom för att det redan står en byggnad där.
    Det ”in-absurdum”-resonemanget har dock länge fått gälla i Stockholm, vilket är olyckligt.

    Olyckligt av två skäl.

    Dels eftersom det lägger lock på stadens utveckling. Ingen människa som satt sin fot utanför den kongeliga huvudstaden kan påstå att stadens rigor mortis inom byggnads- och arkitekturutveckling är normal. Vi vördar det som finns, oavsett hur själlöst det må vara. Men ny arkitektur bereds ingen plats, får inte synas, eftersom det då kan göra att det som redan finns får konkurrens. Som om det ens skulle vara ett problem! Med en sådan inställning; Inget stadshus. Inga kunstorn. Definitivt inga hötorgshus!

    Men också eftersom märkningen som verkar ges till det mesta utan större eftertanke (som exempel, tunnelinfarten vid Sahlénhuset är klassad som skyddsvärd), urholkar respekten för hela idén. Och här finns helt klart en risk att vi tappar fotfästet och börjar förvanska och förstöra sådant som är genuint bevarandevärt.
    Jag är medveten om att upplevelsen av arkitektur är subjektivt. Men det innebär också att skyddsmärkningarna blir subjektiva. I vårt statsskick utgår makten från folket. Om klassningarna tappar kontakten med folket och börjar leva sitt eget byråkratiska liv urholskas också respekten för klassningarna, tills man når en gräns och det brister.
    Den gränsen är, tyvärr, nära. Det är dags att släppa idén om att alla byggnader, och all arkitektur, från rekordåren måste sparas oförvanskad i sin originalform. Det är inte en praktiskt genomförbar politik och kommer att slå hårt tillbaka när även i sanning bevarandevärda byggnader förvanskas eller rivs. Man måste välja, selektera ut guldkornen.

    Du skriver:
    ”Självklart är modernismen också den auktoritär men den var oppositionell mot den tidigare och därmed auktoritär på ett annat sätt.”

    Men den tidigare arkitekturen hade inte den uttalade auktoritet som modernismen har. Inom modernismen blev det en del i en hel filosofi i hur man skulle bygga städer. Maskinstaden. Huset som en maskin, för den nya människan. En utopi. Inte undra på att det inte fungerade. Modernismen är lika fallen som idé idag som kommunismen, och är i mångt och mycket också sprungna ur samma syn på människan som en endast kollektiv varelse där man helt glömmer individen.
    Sanningen är naturligtvis att vi är både flockdjur, och individer. Den ”klassiska” stenstadsarkitekturen brukar gärna klassas som borgerlig. Men man glömmer då bort att alldeles vanliga arbetarfamiljer också bodde i dessa hus. Förvisso trångt och dragigt, men de var ändå en del av staden. Modernismen såg luft, ljus och långa avstånd, när problemet egentligen var trångboddhet och dålig standard. Idag är det intressant nog i våra förorter som det är trångbott, och standarden är sämre.

    ”Att låta den ena arkitekturen (med den ideologi som var d, och den ideologi som de manifesterar i dag) stå oemotsagd är inte att verka för mångfald, det är att vara monolitisk.”

    Fast det är ju inte vad jag pratar om. Nu talar du om staden utifrån en antikvarisk aspekt. Jag ser inte på staden på det sättet och alltså är inte heller den typen av argumentation applicerbar på mitt sätt att se på den. Vilken typ av arkitektur vi uppskattar varierar, och det är så det är. Vi kan inte alltid spara allt gammalt bara för att det eventuellt någon gång i framtiden kan bli populärt. Här spelar förvisso modernismen i en egen liga då den aldrig har varit populär bland ”vanligt” folk, inte ens när husen var nybyggda var de speciellt uppskattade.

    ”Kyrktorn och slott behöver en motpol i exempelvis en skyskrapa (flirt) eller i bevarandet av modernism.”

    I detta håller jag fullständigt med. Men det är inte ett argument för att spara varenda modernistisk byggnad som vi har. Jag håller helt med om att en DEL av vårt modernistiska byggnadsarv bör bevaras för eftervärden. Men vi kan inte skyddsklassa allting. Att ropa sig hes för en liten betongbyggnad i två plan som ser ut som valfri prefab-miljonprogram är helt enkelt inte realistiskt.

    Naturligtvis måste också vissa byggnader få vara museum, jag kanske var otydlig där. Jag menade snarare att en byggnad kan inte ses som ett museum, utan att vara ett museum. Går en byggnad inte längre att använda för sitt ursprungliga syfte, anses den som problematisk av sin omgivning, måste den bli just ett museum; eller förändras.

    ”Sedan har faktiskt Alvendal påstått att den här typen av arkitektur inte är det lagstiftningen avser att skydda. Sedan jämför hon med slottet. Ganska glasklart vad hon menar, särskilt om man sammanför det med hennes utspel om punkthusförbud etc.”

    Glöm inte att Alvendal talar till sina väljare, som varken är arkitekturvetare eller kulturhistoriker. Som politiker använder man gärna tydliga motsatsbilder. En kraftig majoritet av svenskarna gillar slottsarkitektur. En kraftig majoritet av svenskarna ogillar prefab-betongelement à la miljonprogram. Jag är övertygad om att Alvendals syn på arkitektur är mer diversifierad än så även om den säkerligen skiljer sig från min på sina ställen.

    ”Det som är anmärkningsvärt med Alvendals uttalanden är inte att hon driver en aktiv stadsbyggnadspolitik med syfte att ”göra staden” levande eller vilken klyscha som för tillfället är på tapeten, utan att hon inte förstår lagstiftningen, inte förmår diskutera kvalitetsbegreppet inom arkitektur och stadsbyggnad, inte förstår att offentlig historieskrivningen numer inte är avgränsad till endast kungar.”

    Nja. Saken är snarare den att Alvendal inte har en antikvarisk syn på staden på samma förlamande sätt som tidigare har rådit. Jag ser det som att Alvendal plockar upp facklan från en byggnadstradition som avbröts efter klararivningarna. Eftersom vi gick för hårt fram då blev vi rädda som asplöv för förändringar. Men det är dags att släppa det och gå vidare nu. Inte minst just för att kunna rätta till de misstag som klararivningarna åsamkade staden med zonering och bilplanering.

    ”I fallet med Trygg hansahuset är det ju dessutom fortfarande maktens historia som skrivs och jag kan bara tänka mig hur Alvendal ser på den historia som bör skrivas för de utan makt.”

    Jag är ganska övertygad om att Alvendal bryr sig måttligt om den typen av funderingar. Alvendal har stadsbyggnadsidéer om hur staden ska förbättras, istället för att begrava sig i kulturhistoria. Det är bra att vi har de som gör det också, men staden behöver faktiskt också visionärer som gasar på lite.

    ”Helt oberoende av stadsmuseets klassificeringar så gäller PBL och i den lagstiftningen framgår klart och tydligt att det inte endast är slott, före en viss tid, arkitektur i en viss design etc som enligt lagstiftaren ska åtnjuta skydd.”

    Nu är ju PBL inte en lagstiftning som jag är överlag förtjust i. Den förespråkar utglesad och miljöfarlig bilstad och mer eller mindre förbjuder något av det populäraste vi har, tät blandstad. Stockholm lyckas bygga nya hyfsade stadskvarter enkom för att man har hittat kreativa sätt att tolka och kringgå lagen. Lagar ska vara verktyg, inte hinder. PBL behöver reformeras för att ta sig ur sin modernistiska låsning.

    ”I Stockholm så har stadsmuseet uppdraget att hjälpa politiker, stadsbyggnadskontoret med de bedömningarna. ”

    Ja. Och här har stadsmuseet bitit sig själva i svansen genom att ta sin roll för given, och för att klassa byggnader som människor upplever som genuint otrevliga. Från en akademisk position behöver naturligtvis inte stadsmuseet ta intryck av det, men från en realpolitisk överlevnadsposition är det nog dags att de tar sig en funderare. Jag gillar att vi har ett stadsmuseum som klassar byggnader. Jag gillar att vi tar hänsyn till antikvariska aspekter i Stockholm. Det är viktigt. Men det gäller också att det inte går överstyr. Allt handlar om balans. När människor inte får måla sina gråa slitna betongfasader i vackra och väl avvägda färger, för att stadsmuseet säger nej, är det konstigt att de blir arga? Är det konstigt att stödet för stadsmuseets klassningar urholkas? Det är stadsmuseet själva som har orsakat det läge de sitter i, ingen annan.

    ”Alvdenal gör sig själv, stadsbyggnadskontoret, exploatörerna och invånarna en stor otjänst om hon tror att lagstiftningen inte behöver förstås eller följas även i Stockholm.”

    Jag håller inte med. För att lagstiftning ska ändras behöver någon föra på tal att det finns problem med lagstiftningen. Lagstiftningar är inte huggna i sten för all framtid. De kan förändras, och bör förändras, när behov finns. Det handlar naturligtvis inte om ren lagtrots, men som jag skrev, man försöker att vara kreativ och hitta vägar runt. Det är något som jag bara kan applådera i väntan på en reformering av PBL.

    ”Lyssna på folket som valt dit henne självklart men i dagsläget driver hon en linje som är ofruktbar för allt samarbete mellan förvaltningar, myndigheter och lagstiftning.”

    Som sagt, jag hoppas att arbetet sker även på andra nivåer, och att hon även lobbar för förändrad lagstiftning. Annars blir det, som du skriver, tyvärr svårt att förverkliga visionen om promenadstaden. I Sverige ska ju alla köra bil gubevars…

    Anders 04 maj 2009 kl 14:54

14. det gäller kulturhistoria, ja – vad säger stadshusvänstern om planerna att victoria bernadotte och hennes sambo ska flytta in i haga slott? det ligger visserligen i solna. men nationalstadsparken har stockholm del i, och ingen kan hittills svara på hur säkerhetsarrangemangen i parken kommer att påverka allmänheten.
    full tillgång till haga!

    helena duroj 04 maj 2009 kl 15:44

15. Anders: Jodå, det är samma byggnad. Om jag inte minns fel så är ena gavelfasaden klädd i tegel. Men att diskutera kvalitet/värden endast utifrån materialval är fel. Om man istället försöker utgå från hur materialet har behandlats exempelvis arkitektoniskt och hantverksmässigt så börjar man närma sig en idé om kvalité. Stora delar av paviljongen och byggnadskomplexet är i betong men det gör inte att det är utan kvalité i utförandet eller hantverkskunnandet/byggskedet. Många, många, många, antika byggnadsverk är uppförda i betong/cement där ett framstående exempel är Pantheon i Rom. Materialet diskvalificerar inte en byggnad, en viss arkitektur från kvalitetsdiskussion eller att det kan tillskrivas arkitektoniska värden.

    Trygg hansahuset och paviljongen har många av de stadsmässiga, arkitektoniska och verksamhetsmässiga fördelar som du och Alvendal annars talar er varma föroch säger er vilja främja: Det finns en anlagd park med skulpturer, vattenspeglar, verksamheter i bottenplan ut mot gatan, väl definierade gränser mellan privat-, halvprivat- och offentlighet, väl genomarbetad komposition avseende volym och materialval, bra utförande i byggandet, lokaliserad på en plats där de ekonomiska förutsättningarna för olika typer av verksamheter är goda. Vilka delar av dessa kvaliteter är det som du skulle vilja förbättra? Det enda det nya förslaget tillför platsen nu är ett mer effektivt markutnyttjande och en rejäl vinst till fastighetsägaren. Dock på bekostnad av en arkitektur som har stora kvaliteter, en kulturhistorisk dimension som kan bidra till förståelsen av staden, dåtidens samhällstruktur och arkitektoniska ideal, en mer mångfacetterad stadsbild i fråga om arkitektur, offentliga och halvoffentliga rum, anlagda parkområden etc. Så jag måste ändå undra om det trots allt inte är det faktum att du och Alvendal tycker att byggnaden är ful som gör att ni reagerar som ni gör? Och då är frågan om det är (vissa politikers) smak (och eventuellt den rationalitet som annars bespottas i modernismsammanhang) som ska få styra byggandet och stadens utveckling?

    Ny arkitektur för sakens skull är naturligtvis ingen bra idé. En ny arkitektur/exploatering som inte tar det befintliga i beaktande är inte heller det ett särskilt intelligent förhållningssätt om syftet är att främja en mångfacetterad och levande stad och arkitektonisk kvalitet. Bättre då att som du säger, utgå från att försöka se de kvaliteter som finns och hur det nya ska kunna berika detta. Det här exemplet menar jag har visat att din och framför allt Alvendals förståelse för befintliga värden/kvaliteter är väl kategorisk och snäv. Tycker mig ana en viss blindhet enkom för att byggnaden råkar vara i en viss stil/design och/eller byggd i ett visst material.

    Så jag tror inte alls att våra meningsskiljaktigheter landar i olika grundsyn i hur vi ser på staden. Iaf inte på det sätt som du argumenterar för. Snarare är det förståelsen och analysen av befintliga byggnaders eventuella kvaliteter som är skiljelinjen och vad de kan bidra med till den stad som kan erbjuda många olika typer av arkitektur (även modernistiska), olika typer av mötesplatser/rum, olika typer av berättelser om staden, olika typer av behov. Den antikvariska delen kan bidra till just detta, differentiera staden, dess olika mötesplatser, nyansera/tillgängliggöra den symboliska/politiska delen av staden. Det senare är viktigt inte minst när det talas om mötesplatser, vem som får göra vad i det s.k.offentliga rummet.

    Problemet är att du återigen gör världen allt för svart/vit och enkelspårig. Att påstå att arkitekturen innan modernismen inte är uttalad auktoritär är (ursäkta) rent nonsens och ett romantiskt svärmeri för tider som flytt – nostalgi helt enkelt. Menar du på allvar att anspeglingarna på gotik, antika kolonner, paradgator, avenyer, sandsten i bankpalats, placeringen av slott och monumentalbyggnader inte ingick i en större filosofi eller ett samhälle med en viss ideologi? Paradvåningar utmed gatan (rum i fil), pigkammare mot bakgårdar, köksingångar, torget som handelsplats, kvartersindelning utifrån byggkostnader (antalet hissar under byggtiden) – skulle det inte ingå i en hel filosofi? Annorlunda gentemot modernismen, i vissa fall utifrån andra kollektivistiska föreställningar om människan och ytterligare andra utifrån en liberal syn på människan – individen främst, men ändå en tydlig sammanhållen ideologi som även den har uttryckliga auktoritära strukturer och karaktärsdrag som avspeglas i arkitekturen och stadsbyggandet. Det är det som är det politiska i arkitekturen och stadsbyggandet. Det antikvariska bevarandet kan både belysa och ifrågasätta sådana dåtida och samtida dogmer, såväl modernismens som kyrkans som Alvendals (inte konstigt att hon blir provocerad). Ovanstående är inte begränsat till något antikvariskt synsätt utan är mer eller mindre väletablerade (läs gamla) sätt att analysera och tolka arkitektur, historia etc (Jfr, Jane Jacobs, K. Lynch, Kim Dovey, Citte, Dolores Hayden, Hillier & Hanson mfl. Det finns inte ett ”rätt sätt”).

    Att polemisera så hårt som du och Alvendal gör när ni talar om, er förståelse av (?) bevarande, är vare sig överensstämmande med verkligheten eller fruktbart. Att fastna i argumentet om att ”staden inte är ett museum” är naivt.. Särskilt ödmjukt är det inte heller, men låt gå. Bevarande utesluter inte förändringar utan syftar till att försöka ta till vara bland annat befintliga kvaliteter i den befintliga bebyggelsen. Bevarandet är inte i den starka opposition mot en levande promenadstad som du och Alvendal gör gällande. Bevarandet ser dock i detta fall till större helheter, vidare delar av staden som politik och staden som livsmiljö än vad Alvendal och du verkar göra. De konfliktytor som uppstår mellan exploatering och bevarande bidrar också till att förbättra kvalitén i det nya och framför allt i staden om helhet. Problem med praxis och legitimitet för exempelvis klassificeringar löses inte genom att bete sig maktfullkomligt, kringgående av ingångna överenskommelser/beslut och lagstiftning. Att bli så provocerad av tjänstemäns förslag till att bevara en graffitimur, andra delar av arkitekturen än det klassiskt vackra är helt obegripligt. Lite professionalitet och ödmjukhet från en politiker som inte kan sakfrågan särskilt väl kanske är på sin plats?

    Stadsmuseet har i flera decennier haft det politiska uppdraget att göra dessa klassificeringar och bedömningar. Det är alltså ingen okynnesmärkning som stadsmuseet gör. Det är en effekt av politiska beslut på riksdagsnivå ändå ner till kulturnämndsnivå i Stockholm, från lagstiftning till politiska mål som ska uppfyllas. Alvendal har all rätt att driva en aktiv stadsbyggnadspolitik men det är oansvarigt att själv anse sig veta vad om är god kvalitet, arkitektur- kulturhistoriskt värdefullt, själv anse sig kunna tolka lagstiftningen bäst av alla utan att ha förmågan att kunna diskutera något av det hon kritiserar. Det hon är bra på är att sätta upp fingret i vädret och känna vartåt det blåser. En del begrepp fastnar men tydligen saknar de sammanhang.

    Nu blev det lite långt…

    Lisa 04 maj 2009 kl 18:12

16. Lisa: Kort svar, jag kanske utvecklar det senare.

    Som redan har konstaterats så är upplevelsen av arkitektur något subjektivt som skiljer sig åt från individ till individ. Framförallt tycker jag att det är en viktigt sak att minnas när man diskuterar nybyggnation. En byggnad som alla tycker om finns inte. En byggnad med målet att alla ska gilla den blir lätt en byggnad som ingen tycker om. Utslätad och intetsägande, och här har Stockholm länge haft ett problem där allt nytt har ”anpassats” mot det som redan finns. Alltså; inte fått synas eller ge sitt eget avtryck. Även det en del i den i huvudsak antikvariska synen på staden.

    Diskussionen blir lätt väldigt akademisk, så istället för att gräva ner sig i det spåret skulle jag gärna vilja veta hur du ser på möjligheten att riva byggnader och att bygga nytt. Det är ett faktum att nästan allting i Stockholms innerstad som har mer än ett par decennier på nacken idag är skyddsklassat. Det är också ett faktum att alltmer av bebyggelsen ute i våra förorter också klassas som bevarandevärt. Ur en antikvarisk synvinkel är det naturligtvis intressant att inventera byggnader. Men det är samtidigt realpolitiskt omöjligt att följa en sådan klassningsfrenesi. Jag efterlyser alltså en lyft diskussion som kan ta sig ur de antikvariska skyttegravarna och se saken i ett lite större perspektiv, och skulle gärna vilja veta hur du ser på det. I mina ögon blir det lätt som så att ingen byggnad är skyddsvärd om alla byggnader är det. Någonstans måste det finns en verkshöjd eller ett unikum som gör en viss byggnad skyddsvärd, och som gör att den utskiljer sig från mängden. Att skydda hela områden med snöräta led av identiska hus är inte realpolitiskt möjligt, om inte syftet är att göra området till ett museum. Men det är samhällsekonomiskt knappast görbart.

    Jag svärmar inte för ”tider som flytt”. Arkitekturen innan modernismen är ofta resultatet av många aktörer och många individers arbete. Min farfars brors far ritade och byggde sitt eget hus med knapp budget (jag har ritningarna i min ägo). Det är knappast mer auktoritärt än modernismens prefab-hus i rad. Arkitenturen under modernismen är istället ett resultat av få starka aktörer och en starkt styrd ideologi kombinerat med ett starkt planmonopol och ett byggoligopol som i mångt och mycket hänger kvar än idag.
    Vill jag att vi ska återgå till att bygga en 1800-tals-stad? Naturligtvis inte. Däremot ser jag gärna att vi återupptar de historiska band som modernismens utopier klippte av, så att vi kan fortsätta att utveckla staden, just med den historiska medvetenhet och erfarenhet som modernismen inte tyckte sig behöva.

    När jag pratar om ”betong” gör jag det lite slarvigt, det medges. Jag pratar inte om byggnadsmaterialet i sig, som ju används i mängder av byggnader, både uppskattade och mindre uppskattade sådana. Jag syftar snarare på brutalismens uttalade mål att visa världen ”som den är”, att exponera de råa materialen, utan någon tanke på att göra miljön trivsam, och utan att tänka på de människor som ska bo och verka i miljön. Människor gillar variation, omväxling och färg (Detta är väl belagt i forskning). Modernismens miljöer är ofta enahanda och inte sällan färglösa. Det är dags att göra något åt det.

    Anders 04 maj 2009 kl 19:27

17. Jag ska tillägga att jag inte anser att trygg-hansahuset är enahanda eller färglöst, det var mer en generell kommentar av många av våra modernistiska bebyggelsemiljöer.

    Anders 04 maj 2009 kl 19:29

18. Förresten undrar jag lite kring detta som du sa Anders:

    ”Det är inte en praktiskt genomförbar politik och kommer att slå hårt tillbaka när även i sanning bevarandevärda byggnader förvanskas eller rivs. Man måste välja, selektera ut guldkornen.”

    ”Och här finns helt klart en risk att vi tappar fotfästet och börjar förvanska och förstöra sådant som är genuint bevarandevärt.”

    Om du nu anser att stadsmuseets eller lagstiftarens bedömning av vad som är ”i sanning” bevarandvärt är felaktig och att PBL inte håller måttet – vad, vilka byggnader, vilken historia, vems historia, är det då som är bevarandevärd? Hur ska detta göras, vem ska välja, hur ska det regleras så att det finns en förutsägbarhet och legitmitet hos fastighetsägare, politiker, tjänstemän och medborgare?

    Lisa 04 maj 2009 kl 19:41

19. Också i vår lilla stad avfärdar borgarna kulturmiljöexpertis som ”löst tyckande” eller ”subjektivt tyckande”. De har ingen insikt i systematiserat kunnande utan visar upp ett rent förakt för djupare insikter. Det är riktigt allvarligt.

    Marie Wirde 04 maj 2009 kl 19:51

20. Lisa: Som svar på din sista fråga. Vilka byggnader som stadsmuséet klassar är upp till dem att avgöra utifrån deras antikvariska expertis. Det är inte det som är problemet. Problemet är att nästan allting idag är skyddsklassat.
    *Där* ligger problemet.

    Anders 04 maj 2009 kl 20:02

21. Anders: Problemet är inte att det är många byggnader som är skyddade. Problemet är att hitta sätt att ta tillvara de kvaliteter som de har och att hantera den kulturhistoriska betydelsen av dem i en förändringsprocess.

    Att de är många är endast ett administrativt problem som visserligen kan verka betungande och skrämmande eftersom det är en relativt ny lagstiftning där praxis och vana ännu inte är satta och där det fortfarande finns en del att göra vad gäller kompetensförsörjning (i alla led) och synsätt men det är inte det som är det egentliga problemet.

    I planprocessen är det flera olika delar av syftet bevarandet som sammanfaller. Det första är att bevarandet är en del av det kulturpolitiska fältet där hela samhällets historia ska beaktas. Det innebär exempelvis att inga arkitektoniska stilar, inga människor (dåtida som nutida) ska exkluderas från den offentliga historieskrivningen. Här är de stadsbyggnadsmässiga och arkitektoniska (eller vad de nu kan vara) kvaliteterna underordnade målet om att historia de facto är ett maktinstrument som inte ska tillhöra ett fåtal utan att alla, oavsett maktposition, tolkningsföreträde, socialt eller ekonomiskt kapital, politisk åsikt ska ha tillgång till historien. Denna del både kan och ska i vissa fall utmana den rådande föreställningen om historien, tillföra nya perspektiv på samma fenomen, bryta befintliga maktstrukturer. Att enbart bevara sådant som anses snyggt, eller spektakulärt, unikt etc är därmed uteslutet. Här går Alvendal vilse när hon jämför Trygg hansahusets paviljong med slottet eftersom hon då bortser från denna viktiga demokratiska funktion historieskrivningen har i samhället. Även om denna del kan orsaka konfliktytor t.ex. mot en rådande politik, politikers idéer, så är det viktigt att historieskrivningen har detta syfte – att vara demokratiskt och inte utesluta delar av historien som i dagsläget inte är politiskt gångbar. Därför finns det en lagstiftning som reglerar detta, skyddar den demokratiska delen av historieskrivningen mot tillfälliga politiska svängningar – eller med dina ord ” en byggnad [även historia] som alla tycker om finns inte”.

    En annan del av bevarandet är att man i denna process av att analysera historien med byggnader som utgångspunkt, identifierar kvalitet i den befintliga bebyggelsen t.ex vad gäller arkitektur och materialbehandling och livsmiljöer i stort etc. Dessa kvaliteter bör man av många skäl naturligtvis beakta vid förvaltning och förändring. Samma lagstiftning avser också att se till att dessa kvaliteter tas om hand. Det är ingen bieffekt utan en lika viktig del av bevarandet som en demokratisk historieskrivning. Vurmen för den traditionella staden med alla dess kvaliteter, kommer mycket från detta – stadsrenässansen har sin upprinnelse i en nimby-reaktion mot ”ny”, ”modern”, ”icke-traditionell”, stadsbyggnad.

    Det förklarar kanske varför stadsmuseet klassificerar byggnader såsom de gör. Varför de anser att även brutalistiska byggnader, trafikseparerade områden anses bevarandevärda. Varför mängden modernistiska byggnader blir många (eftersom den tiden ju, den historien, var att det byggdes mycket¨under en kort tid). Därtill finns det uppenbara arkitektoniska kvaliteter, och livsmiljökvaliteter även i brutalism och modernism. De brutalistiska byggnader jag har sett har en stor omsorg om detaljer, materialhantering, färggranna utsmyckningar, goda platsbildningar. Naturligtvis inte helt perfekta men absolut inte utan helt synbara kvaliteter, fullt jämförbara med nyklassisim, nyrenässans, renässans osv. Brutalismen är heller inte ensam om att vilja redovisa världen som den är, eller framhäva konstruktionen. De grekiska templen redovisar relationen bärande-buret på samma principiella sätt. Innan romarna kom med sina valvslagningar. Arkitekturen i slutet av 1800-talet ville integrera estetiken med konstruktionen och redovisade därför öppet (eller maskerat?) både betongkonstruktioner och gjutjärnspelare. Att säga något annat är oseriöst och indikerar ett monolitiskt förhållningssätt. Som om det fanns en mall att lägga ut över all bebyggelse för att kolla kvalitetsfacit (jfr. ”rutnät” och ”täthet”).

    Men visst. Du har rätt i att det i de antikvariska bedömningarna av hur kvaliteterna ska hanteras finns och funnits inslag av att anpassa ny bebyggelse till det befintliga. Det är ett sätt att hantera kvaliteterna på ett sätt som inte alltid varit motiverat eller lyckat. En alldeles för stor fokusering på detta sätt att hantera de olika delarna av bevarandet är naturligtvis inte bra, och som kan få effekten av att hindra omvandling och gå på tvärs gentemot en allmän uppfattning om vad som bör ske, till och liksom all annan dogmatism vara skadlig för samhället. Men att begränsa sin förståelse av bevarande till detta är att ha en felaktig verklighetsbeskrivning och en felaktig förståelse av vad som egentligen görs och vilka argumenten är och vilka syften agerandet tjänar.

    Exemplet farfars hus är en dålig jämförelse eftersom du jämför äpplen med päron. Din farfars hus bör istället jämföras med de tusentals småhus som byggdes under modernismen av enskilda familjer och individer, på knapp budget. Med eller utan typritningar, med eller utan bidrag. Typritningar är heller inget unikt för modernismen. Sedan finns det väldigt många aktörer bakom och inom de där fåtalet starka aktörer. En mängd arkitekter t.ex. som visserligen är osynliggjorda men ändock fanns där med visioner och kunnande, något som också är väl synligt i bebyggelsen från den tiden – bara man försöker titta efter den. De stora, erkända namnen, inom KF t.ex. Men visst, självklart finns den större rörelsen där skalan i byggandet är kopplad till en ideologi, som i vissa fall är auktoritär. Som Trygghansahuset ju är ett uttryck för. Vad annat kan man kalla storföretags etableringar av huvudkontor och manifesterandet av sig själva som vilken småfurste som helst. Men den är inte mer eller mindre auktoritär än tidigare arkitektur och stadsbyggnad som Kungstornen, stadshuset eller Coloseum.

    Syftet är inte att inte auktoritär eller maktfokuserande (riktning, uppmärksamhet, symbolverkan, landmärke etc.) byggnader inte ska byggas eller få finnas, eller bevaras. Det ska de, men analysen och vad man gör med dem i bevarandet eller förändringen måste vara tydlig och ärlig i att det är det de är. Därför är inte staden eller det urbana något naturligt, därför behövs många olika typer av byggnader i en stad, många olika typer av offentliga rum – även modernism och brutalism, liksom gamla barockbyggnader. ”Människor gillar variation” men varför då inte låta variationen även inbegripa den arkitektur som för närvarande inte faller oss, dig, mig, Alvendal på läppen (för visst är det väl vi som är makt- och kultureliten?).

    Med detta som utgångspunkt går det också att föra en diskussion om en eventuell rivning eller en exploatering som inte tar hänsyn till byggnadens kulturhistoriska betydelse. Ett bevarande av snörräta lamellhus kan således innebära att när något nytt tillfogas så görs det exempelvis med utgångspunkt i en struktur. Den strukturen skulle kunna ruckas lite på, i höjd, materialval, nivåskillnader eller vad nu analysen kommer fram till. Att förhålla sig aktivt till det befintliga, att ta fasta på något karakteristiskt i det befintliga – en tydlig kvalitet, bör vara en framgångsrik utgångspunkt. Att endast måla om fasader i pastellfärger har testats och det har inte funkat eftersom man inte förhållit sig till de befintliga kvaliteterna på ett seriöst sätt, eller inte lyckats identifiera dem.

    Alltid görs det en samlad bedömning av de olika intressena och utifrån den kan bedömningar göras om något som anses som skyddsvärt ska rivas, tillåtas förvanskas eller om det nya ska anpassas, förhålla sig till det befintliga. I fallet med Trygghansa huset är det uppenbart att förslaget på det nya inte kan mäta sig i kvalitet och nytta i förhållande till de befintliga kvaliteterna. Det nya måste alltså anpassa sig, förhålla sig, respektera de befintliga arkitektoniska, stadsmässiga kvaliteterna och de historiska dimensionerna.

    Det är inte alltid lätta bedömingar och absolut inte alltid självklart vilka kvaliteter, vilken historia, som ska lyftas fram och tas hänsyn till. Därför är det extra anmärkningsvärt att den stadsbyggnadsdebatt och den stadsbyggnadspolitik som Alvendal företräder, vill förenkla och banalisera frågan så mycket, göra den till en fråga om med eller emot, modern eller traditionell.
    Ursäkta, lite långt igen…

    Lisa 04 maj 2009 kl 22:31

22. Lisa: Staden är inte ett konstverk. Staden är en organism, stadd i ständig förändring. Ordnad på sina håll. Ruffig på andra. Det är fullt normalt i en stad.
    Förändring är en stads normalitet. Stillastående dess abnormalitet.

    Du skriver:
    ”Problemet är att hitta sätt att ta tillvara de kvaliteter som de har och att hantera den kulturhistoriska betydelsen av dem i en förändringsprocess. Att de är många är endast ett administrativt problem som visserligen kan verka betungande och skrämmande eftersom det är en relativt ny lagstiftning där praxis och vana ännu inte är satta och där det fortfarande finns en del att göra vad gäller kompetensförsörjning (i alla led) ”

    Och det är ju det här som oroar mig. Det är, som du säger, ett nytt sätt att se på städer. Men är det RÄTT sätt att se på städer? Det är jag inte alls så övertygad om. Jag ser det som djupt problematiskt att vår stad verkar ses på som vore den ett konstverk. Alla byggnader som finns har kvaliteter. Men det har också byggnadernas efterträdare.

    Redan idag är våra byggprocesser extremt rigida, stela och byråkratiserade. På detta verkar du vilja lägga än mer. Det är inte en framkomlig väg. Den stora majoriteten av invånarna i våra städer har inte läst arkitektur- eller kulturhistoria och förhåller sig överhuvudtaget inte till städer, eller byggnader, på det analytiska och kulturhistoriska sätt som du gör. De ser problem som bör lösas, och möjligheter som kan utvecklas.

    ”Att enbart bevara sådant som anses snyggt, eller spektakulärt, unikt etc är därmed uteslutet.”

    Men då är vi ju tillbaka i det vi diskuterade tidigare. Om något anses fult, otrevligt och inte längre fungerar som det ursprungligen var tänkt, så har vi alternativet museum, eller förädling att välja på. Vad vi anser vara fult, och vackert, ändras till viss del över tid, men som jag skrev, det är något som vi inte kan göra så mycket åt. Städer utvecklas och förändras. Jag återupprepar. Staden är inte ett museum. Du gillar inte den formuleringen, men det är ändock så som jag ser din syn på staden, en syn som jag inte delar.

    ”Även om denna del kan orsaka konfliktytor t.ex. mot en rådande politik, politikers idéer, så är det viktigt att historieskrivningen har detta syfte – att vara demokratiskt och inte utesluta delar av historien som i dagsläget inte är politiskt gångbar.”

    Men så ser inte folk i allmänhet på det. Det är det som du också behöver insé. Du ser det så, eftersom du besitter vissa kunskaper och har vissa referensramar. Den historia som du ser beskriven i en byggnad kräver också att man som betraktare har den vetskapen, en vetskap som de flesta inte har. Är staden till för sina invånare, eller de få kulturhistoriker och konstvetare som kan se historien i byggnaderna, och tycker att historiebeskrivningen är överordnad allt annat? Är stadens syfte att frysa historien vid en viss tidpunkt bara för att en viss stadsbyggnadsideologi fick en stor makt? Allt vi ser i staden är ett resultat av förändringar, en historia. Att konstlat stoppa utvecklingen är att inte låta historien få fortsätta. Ska vi låta motorvägen genom gamla stan vara kvar för all framtid, eftersom den beskriver en historia? SKulle inte en borttagning av den motorvägen beskriva ett nytt skéende i historien?

    ”Vurmen för den traditionella staden med alla dess kvaliteter, kommer mycket från detta – stadsrenässansen har sin upprinnelse i en nimby-reaktion mot ”ny”, ”modern”, “icke-traditionell”, stadsbyggnad.”

    Fast det påståendet är inte sant. Modernismen har alltid varit en byråkratisk produkt. Den har aldrig efterfrågats av befolkningen. Till och med när husen var nybyggda tvekade människor att flytta dit från den på den tiden gyttriga, skitiga och trångbodda innerstaden. Den enda anledningen att det flyttade dit människor var just den stora bostadsbristen och de dåliga förhållandena. Vilket också visas av att de med god ekonomi blev kvar i staden. Under senare delen av 1970-talet stod många nya lägenheter tomma, det var först när bostadsbristen åter satte in som de blev uthyrda. Problemet med modernistisk och brutalistisk arkitektur och stadsplanering är att den inte tar hänsyn till hur människor fungerar och hur de vill leva. Staden upplever ingen renässans. Den slutade aldrig att vara populär. Det är snarare det att en ny och mer individualistisk generation inte längre accepterar påbuden från ovan om hur de *borde* vilja bo. De vill bo som de vill bo helt enkelt.

    Som jag redan tidigare skrivit så förstår jag stadsmuséets krasst antikvariska syn på modernistisk bebyggelse. Men jag får ofta känslan av att man glömmer bort att det faktiskt också *bor* människor i de här husen. Det är ett faktum att många av dessa miljöer gör människor deprimerade. Och ja. Det har en direkt relation till arkitektur och planering i dessa områden. Mönstret går igen runtomkring i Sverige, och resten av världen. Menar du verkligen på fullt allvar att vi inte ska förändra dessa, bara för att det finns ett historiskt värde, endast uppskattat av ett fåtal, i att bevara dem? I så fall får vi nog väldigt svårt att komma vidare är jag rädd, en så människofientlig och teoretisk syn på staden kan jag aldrig dela.
    Att det finns arkitektoniska ”kvaliteter” spelar mindre roll om byggnaderna, och planeringen, orskar lidande för människor. I så fall får vi göra dessa miljöer till museum, och erbjuda alternativ. Eller förändra miljöerna.

    Du jämför sedan brutalismen med arkitekturen i slutet av 1800-talet. Jag har svårt att dra för stora paralleller där. I vår tid handlar det om massproducerade prefabelement med uttalat syfte att så snabbt och billigt som möjligt uppföra maximalt antal bostäder. Detta gäller naturligtvis inte alla byggnader från denna period, men det är ändock många. Avstånden mellan husen är ingen väl avvägd arkitektonisk parameter, utan har att göra med att man ville kunna använda samma lyftkran för husen på båda sidor.

    ””Människor gillar variation” men varför då inte låta variationen även inbegripa den arkitektur som för närvarande inte faller oss, dig, mig, Alvendal på läppen”

    Fast någon variation blir det ju inte om man i rent modernistiska områden inte får tillföra något. Och det är ju tyvärr vad de antikvariska klassningarna säger om man ska dra dem till sin spets. Jag har inga problem med modernism här och där, liksom jag inte har problem med någon annan arkitektonisk stil. Det jag har problem med, och många med mig, är områden som är helt dominerade av modernism, och som inte heller får förändras. Och under tiden fortsätter bilarna att brinna i Rosengård.

    Jag kan dock ge dig rätt i att stadsbyggnadsdebatten ofta blir förenklad. Det pratas gärna om symboler, men mer sällan om substans. Det pratas gärna om det nya stora konferenscentret, men sällan om hur de små aktörerna i staden ska få plats.

    Jag är ute efter en balans. Tidigare har vågskålen legat för långt över på stadsmuséets och den antikvariska sidan. Nu kanske vågskålarna håller på att flytta på sig. Vi får se om vi uppnår en balans, om det går för långt, eller slår tillbaka. Jag hoppas på en balans.

    Anders 05 maj 2009 kl 0:30

23. Anders: Ingenstans har jag gett uttryck för att jag ser staden som ett konstverk eller att den inte skulle vara under ständig förändring. Däremot vill jag inte se den som en organism, eller beskriva den i termer av naturlig, eftersom just det, denna naturalisering, skymmer de politiska ställningstagandena vad gäller arkitektur och stadsbyggnad.

    Jag är förvånad över att du inte anser att man bör ta tillvara de befintliga kvaliteterna. Kvaliteter som jag främst kopplar till hur människor lever, rör sig, möter varandra, bor i sina lägenheter etc. Det handlar om kvaliteter i livsmiljön, inte i någon avgränsad konsthistorisk begreppsapparat, eller referenser till rutnätsstad. Varför oroas du av att ta tillvara och förändra utifrån sådana kvaliteter, särskilt som de i Trygg hansahuset sammanfaller med det som du själv argumenterar för? Min poäng är ju att din och Alvendals defintition och förståelse av de där kvaliteterna är för snäva, för dogmatsika. I min analys så menar jag att du och Alvendal utgår från en människosyn och politik där individen är den minsta sociala och ekonomiska enheten och att det är därför som du värjer dig så mot en stadsbyggnadsideologi som ser kollektivet som den minsta sociala enheten. Själv är jag av den åsikten (eftersom jag vet att du kommer att undra) att dagens samhälle är mer individualistiskt, mer självfokuserat, med en ekonomi därefter och att stadsbyggnaden därmed också måste anpassas efter det. Dock, och detta är extremt viktigt, det innebär inte att de platser, den stadsbyggnad som bygger på en annan politik, en annan människosyn, exempelvis en som utgår från kollektivet, ska utplånas. Den ska också ha en självklar plats i staden. Det är en demokratisk aspekt på stadsbyggnad, vilka mötesplatser, vilka stadsrum, vilka aktiviteter som har möjlighet att få finnas till och därmed vilka verksamheter, aktiviteter, vilka människor som får och vill vara på de olika platserna. Vilka gemensamma berättelser om staden som vi skapar och tillåter komma fram. En stadsbyggnad som inte tar hänsyn till att människor har olika människosyn, olika behov, olika sätt att röra sig osv. är auktoritär och dogmatisk.

    Jag vill inte lägga mer kraft på byråkrati men anser att lagstiftningen är bra, just för att den inte tillåter att vissa intressen får stå oemotsagda – om det så är exploatörens vinstintresse eller antikvariens bedömning. Jag anser att den praxis som finns kan förändras så pass mycket att det finns utrymme för människor att vara individualistiska, främja liberala värderingar, förvekliga sitt eget boende i en ny tids egnahem. För min del får de gärna ha möjlighet att shoppa i nybyggda gallerior under St. Eriksplan också. Men det jag absolut inte vill är att en viss politisk världsåskådning ska tränga ut andra med argumentet att det är naturligt, att det är en organism. Det är en koppling mellan fysiska strukturer och mänskliga beteenden som är determinstisk och som jag starkt tar avstånd ifrån. Det som definierar en stad är inte att den är en organism, utan att den är heterogen och tillåtande, människorna tillåts vara tillåtande. I materialiserad form, olika typer av offentlighet, olika typer av design, olika typer av symboliska manifestationer, olika typer av politik – olika typer av stadsbyggnad.

    All stadsbyggnad, någonsin, är en byråkratisk produkt. Det är det som är stad. Den planeras utifrån administrativa, ekonomiska, politiska och sociala behov och föreställningar. Det har den alltid gjort. Är det något århundrade som excellerat i pre-fab (tegelstenar, dekorationselement, konstruktioner etc.) så är det väl ändå 1800-talet. Det blev kritiserat då men är uppskattat av dig (och mig) nu. Ambitionen att skriva sin egen historia genom monument eller avtryck rimmar illa med hur de småaktörerna ska ges utrymme. Inget fel med att leka småfurste dock, man kanske kan bli blåklassad av stadsmuseet efter sin död.

    Så klart att man inte går omkring och tänker på kulturhistoria, arkitektur eller stadsbyggnad på det analytiska sätt som arkitekter gör när de ritar ett hus, som antikvarier gör när de tittar på befintliga kvaliteter, eller som planerare gör när de bedömer nimbysars och yimbysars inlagor. Lika lite som man går omkring och tänker på verksamhetslokaler i bottenplan ”utmed gatan”, eller täthet hela tiden. Kom igen…vi, du och jag, befinner oss i en diskussion där vi försöker komma bortom våra egna upplevelser av arkitektur. Sättet att göra det är att definiera och analysera världen. Precis som Alvendal gör, precis som du gör när du skriver modernismens historia alldeles nyss. Tror du verkligen att man går omkring och tänker på trafikseparering och punkthus i dessa delar av staden, eller vilken täthet just den här stadsdelen har? Teori är ett sätt att förstå världen, ett sätt att kunna prata om den gemensamt och ett sätt att kunna identifiera hur man kan gå tillväga för att exempelvis ta tillvara och utveckla kvaliteter i stadsbyggande.

    Du säger ju själv att staden inte bara är vacker utan även ful. Varför kan då inte delar av staden få vara det – för dig alltså. För det är inte hela sanningen att modernistiska områden ogillas av alla, av alla som bor där. Trafiksepareringen uppskattas av många, exempelvis av mig själv i det område jag bor i, eller mina grannar, eller min familj som bor i ett annat trafikseparerat, modernistiskt område.

    Sedan missförstår du mig igen. Jag har aldrig sagt att kulturhistoriskt intressanta hus inte ska förändras. Det är klart de ska göra det, utifrån boendes önskemål, utifrån andra tänkbara behov som exempelvis att göra dem mindre isolerade, eller att skapa större variation av privat, offentliga rum. Den stora styrkan i modernismens områden är de halvoffentliga rummen som, visar det sig, utnyttjas mycket av barn och unga. Jag påstår dock att ska en förändring göras så bör den utgå från en kvalitet i det befintliga, inte utifrån någon påklistrad idé om att alla delar av staden måste vara lika, eller någon dogmatisk argumentation om att synen på människan som en kollektiv varelse visat sig vara fel. Jag gav något exempel på vad detta skulle kunna vara och menar bland annat att istället för att kludda lite med en färgpensel och ha åsikter om vad som är snyggt, så kan man göra större ingrepp i en struktur, riva delar, bygga vidare på något. För om vi ska prata realpolitik så är det ett faktum att rivning av de delar av staden som du inte tycker om, a la Sabuni, är inte realistiskt, varken ekonomiskt eller socialt.

    Jag tror nog att de flesta i vårt samhälle vill att den historia som det offentliga skriver ska vara demokratisk. Jag tror att det endast är några få som anser att det endast är vissa människors, vissa intressens historia som ska berättas. Utifrån Alvendals uttalanden skulle jag vilja påstå att hon är en av de få. Om det istället är konsekvensen av det som du egentligen anser vara problemet så var det ju precis det jag hela tiden försökt att diskutera.

    Det första steget mot att uppnå balans är att inse att staden är alla dess delar.

    Lisa 05 maj 2009 kl 2:28

24. Härligt med debatt! Men faktum är att: Alla byggnader är inte ”skyddsklassade”
    Stadsmuseet har ännu inte klassat alla byggnader i staden. MEN de som klassats blå eller gröna har ett stort skyddsvärde, blått är likvärdigt med byggnadsminnesklass. I stadsbyggnadsnämnden är det i synnerhet moderaterna som totalt struntar i bevarandevärden. Centern och Kristdemokraterna går helt i deras ledband. Folkpartiet kan i undantagsfall avvika i kulturmiljöfrågor. Den skribent som ovan skrev att vänsterpartiet inte vill bygga i staden har helt fel, det stämmer inte. Liksom den som skrev att (v) inte bryr sig om kulturmiljön – lika fel det. Stockholm skall vara en stad för alla, vi skall bygga nytt OCH bevara det som är värt att bevara. Det GÅR! Det handlar inte om tycke och smak. Det handlar om att se till värden över lång tid.
    På lång sikt vet vi att vårt sätt att se på hus förändras. Det som byggdes för t.ex. 50-70 år sedan (funkis) är otroligt attraktivt idag. Om 30 år kan (vissa) av miljonprogramsområdena vara väldigt attraktiva i mångas ögon. Det visar den forskning som finns på området.
    Det tråkiga är att de borgerliga politikerna inte har kunskaper om detta faktum.

    Maria Hannäs 05 maj 2009 kl 23:36

25. Grattis, Maria, till att du startade en av de mest intensiva och stimulerande debatterna på denna sida! Bra att du avfärdar de värsta fördomarna om vänsterns politik. Jag minns när stora delar av Stockholms innerstad jämnades med marken för att ge plats åt modernistiska byggnader som gjorde Stockholms city till en ganska tråkig plats. Sverige har gått längre än de flesta länder när det gäller att förstöra kulturhistoriskt värdefull bebyggelse. Sedan dess har opinionen svängt till en större förståelse vår egen historia och för vikten av att bevara vårt kulturarv.
    Fortfarande är det så att bara en ytterst liten del av byggnadsbeståndet är kulturskyddat. De som är emot kulturklassningen verkar vilja göra samma misstag som funktionalisterna. De vänder ryggen åt det som skapar identitet och levande stadsmiljöer. De har inte heller förstått vad hållbar utveckling innebär.
    På 60-talet stödde vänstern förstörelsen av gamla byggnader och spännande miljöer. Jag var med bland dem som jobbade för en ändrad inställning. Vi lyckades! Idag är det vänstern som är bästa garantin för bevarande av kulturhistoriska värden, medan högern är förvanskar och förstör med profitintresset som drivkraft.
    Dick Urban Vestbro, stadsaktivist och V-politiker sen 60-talet

    Dick Urban Vestbro 11 maj 2009 kl 23:47

26. Det är ganska symtomatiskt att alliansen inte längre talar om hållbar utveckling med de tre dimensionerna: socialt, miljö och ekonomi, utan istället infört begreppet hållbar tillväxt. Som om tillväxten per automatik skulle garantera ett socialt eller miljömässigt hållbart samhälle. Inte konstigt att de inte får ihop det när det kommer till stadsbyggnad.

    Katarina J 13 maj 2009 kl 22:18

27. Efterhand kom diskussionen att handla om vilka historiskt värdefulla byggnader som skulle kunna få bevaras… alltid något! Men saken är den att vi faktiskt lever i ett internationellt sammanhang, att kulturen är gemensam för hela mänskligheten. Föreställ er att franska nyliberaler plötsligt fick fnatt och bestämde att Eiffeltornet skulle rivas, för att lämna plats för några billiga höghus, då skulle säkert en stor del av svenska folket engagera sig.
    Just nu känner jag stor oro för byggmiljön i Stockholm. Fortfarande står det contrainrar fyllda med olagligt utriven och oersättlig köks- och badrumsinredning utanför kulturskyddade bostadshus. Bostadsrättsomvandlingen har förfulat inredningarna så att alla kök liknar varandra oavsett epok, sekelskifte eller funkis så har de alla kliniskt rostfria kök. Det gör ont i hjärtat….

    Berit 27 juni 2009 kl 12:41