I dagens Svd kan man läsa flera intressanta kommentarer om kulturutredningen, dessvärre är huvudartikeln inte uppe på nätet just nu. För den som vill sätta sig in i vad oppositionen i Stockholm har för alternativ till kulturutredningens förslag så kan ni härunder läsa det remissvar som författades gemensamt av mig, Ann-Mari Engel, och Roger Mogert (s) och Kerstin Wickman (mp).

Det är viktigt att regelbundet göra genomlysningar av kulturpolitiken och vi välkomnar den breda debatt om kulturpolitiken som utredningen har väckt. Vi vill dock avvisa huvuddelen av förslagen och efterlyser i stället en statlig kulturpolitik som stärker kulturens ställning i hela landet och ger fler möjlighet till delaktighet, genom eget kulturskapande och genom tillgång till professionell kultur.

En avgörande brist i utredningen är att den inte utgår från att området ska få någon som helst ekonomisk expansion och inte föreslår några resursförstärkningar på kulturområdet. Den har heller inga förslag för att förbättra villkoren för kulturskaparna, trots att man framhåller att det finns en rad olösta problem. Vi ser ingen motsättning mellan det professionella kulturlivet och de så kallade medborgarperspektivet, som tvärtom är varandras förutsättning. Vi avvisar den instrumentella synen på kulturen som innebär att den i första hand ska motiveras med nyttan för andra samhällsområden.

De i utredningen föreslagna ändringarna av kulturpolitiska de målen för på intet sätt kulturpolitiken framåt. Det förefaller till att börja med märkligt att en opolitisk utredning föreslår mål för politiken. När de ursprungliga målen togs fram, 1974 var det av en parlamentarisk utredning och i det närmaste i enighet.

Vidare måste det fastslås att urvattningen av målet om en kulturpolitik som omfattar alla, framstår som såväl oroväckande som omodern. Målet och utmaningen för all modern kulturpolitik måste vara att alla skall omfattas av kulturlivet. Detta mål måste slås fast tydligt och vara ledstjärnan för kulturpolitiken.

När det sedan gäller kommersialismens negativa verkningar, innebär inte ett erkännande av dessa per automatik ett avståndstagande från att de kommersiella krafterna också bidrar till kulturlivet. En kulturpolitik som i allt högre grad också inkluderar ett fält där kultur- och näringspolitik möts, kan inte därför bortse från kommersialiseringens risker. Tvärtom. Det blir än viktigare att politiken kan parera för de negativa effekterna av kommersialismen. Bara så kan vi undvika likriktning och en urvattning av utbudet.

Vi anser det också olyckligt och otidsenligt att ta bort målet om att främja internationellt utbyte, som vi anser är en allt viktigare del av kulturlivet, inte minst i Stockholm. Utredningen föreslår att man istället lyfter fram ”kultursamarbete” som definieras som samarbete mellan svenska myndigheter eller institutioner och utländska myndigheter eller institutioner, t ex i kunskapsuppbyggande syfte eller i utvecklingssyfte tillsammans med utvecklingsländer. Vi anser att kulturpolitiken även i fortsättningen ska innefatta kulturutbyte som inte begränsas av utvecklingsändamål och som även sker inom det fria kulturlivet.

Vi anser att det är viktigt att staten har ett fortsatt samlat ansvar för landets kulturpolitik. Jämlikheten i hela landet måste garanteras och alla medborgare få del av kulturen, oavsett bostadsort eller social bakgrund. Det kan finnas skäl att se över relationen mellan staten och regionerna. Förslaget till regionalisering, den s k portföljmodellen är dock inte tillfredställande och är dessutom inte tillräckligt tydlig. Det saknas idag en fungerande regional struktur för många delar av landet. Kommunernas roll i den förslagna modellen är mycket oklar. Grunden för den föreslagna modellen är förhandlingar, där garanten för lika behandling ska vara de nationella målen. Eftersom dessa mål samtidigt föreslås tas bort och ersättas av en mycket vagt hållen allmän formulering, finns inte denna grund.

Vi är ytterst tveksamma till det föreslagna systemet med s.k. portföljer. Det finns en uppenbar risk att dessa bara blir ett sätt för statsmakten att iscensätta en reträtt från den kulturella regionalpolitiken. Vi ser en stor risk att de regionala och lokala aktörerna, istället för att vinna en ökad frihet över regionens kulturpolitiska resurser, enbart vinner det tveksamma privilegiet att administrera en kulturpolitisk reträtt.

Inbyggt i systemet finns nämligen en motsättning och en kamp om resurserna mellan de statliga institutionerna, vars anslag det kommer finnas en fortsatt tydlighet om vem som ansvarar för, och de regionala portföljerna, där det finns en otydlighet om vem som ansvarar för innehållet, då de tillkommit i förhandlig mellan parterna. I klartext innebär det en stor risk att en framtida kulturminister riskerar att gynna de statliga institutionerna – inför vilka han eller hon uppenbart bär ansvaret – framför de regionala portföljerna.

Vi vill sålunda avstyrka förslaget till portföljsystem. Vi ser det dock som naturligt att Stockholm, i det fall vi påtvingas en portföljmodell, inte infogas i någon landstingsportfölj.

En stor del av kulturutredningen behandlar ”kulturpolitikens arkitektur”, organiseringen av de statliga myndigheterna. Här föreslås omfattande förändringar och ett betydande centralisering, utan att konsekvenserna för verksamheterna eller konstarterna är utredda. Det är viktigt att ständigt se över hur myndigheter fungerar och hur administrationen ska fungera på bästa sätt för att tjäna sitt ändamål. Vi har dock svårt att se behovet av denna omfattande omorganisation av verksamheter som idag i stort sett fungerar bra. Vi tror att det är olyckligt att centralisera all bidragsgivning till en myndighet, som dessutom ska vara en s k ”enrådsmyndighet”. Särskilt egendomligt blir det att till denna myndighet föra Författarfonden, en fristående organisation som idag på ett utmärkt och av alla parter accepterat sätt hanterar författarnas egna ersättningar. I utredningen föreslås att en samlad myndighet för arkiv och bilbliotek inrättas där Riksarkivet och Kungliga biblioteket slås samman med talboks- och punktskriftsbiblioteket och landsarkiven.

Vad gäller arkivfrågorna är det rimligt att, som utredningen föreslår, Riksarkivet får ett övergripande ansvar på den nationella nivån. Vi vill dock poängtera den fortsatta vikten av myndighetsövergripande verksamheten vad gäller historia och kulturarvsfrågor som i huvudsak kommer ligga under myndigheten för samtid, historia och livsmiljö, men där de nationella arkiven har en stor och viktig funktion.

Stockholms stadsarkiv har i dag dubbla myndighetsroller: vid sidan av sin roll som kommunal arkivmyndighet i Stockholms stad utgör Stockholms stadsarkiv även Landsarkiv för Stockholms län. Enligt utredningens förslag ska de sju landsarkiven övergå i den nya myndigheten för arkiv, bibliotek och språk. Det bör vid ett eventuellt sådant framtida samgående därför särskilt beaktas hur kostnader och personalansvar ska fördelas mellan staden och staten, i synnerhet gällande de stora investeringar som Stockholms stad har gjort i byggnader, arkivaliehantering och personalutveckling utifrån sin roll som landsarkiv.

För de föreslagna mycket genomgripande förändringarna görs inga kostnadsberäkningar, utan de anses kunna inrymmas inom nuvarande ekonomiska ramar. All erfarenhet visar att så stora omorganisationer kostar såväl pengar som tid. För lång tid framåt skulle det lägga en ”död hand” över ett kulturliv, som i stället är i stort behov av förstärkt finansiering och en stark och framsynt kulturpolitik.

AB

Borgerlig kulturpolitik,Utredningens inledning