Det vanliga folket får makt genom att flytta samtalet från middagsbordet till torget Göran.
fredag, september 18th, 2009DEMOKRATI. KRISTDEMOKRATERNA. Göran Hägglund sprider ett synsätt där demokratin urholkas, där politiken lyfts bort från parlamentets folkvaldhet och potentiella hot mot rådande samhällssystem. Han vill istället splittra upp människorna i mer försvarslösa individer än den samlade kraften som gemenskapen ger. Det är borgerlighetens stora projekt, den fragmenterade maktlösa individen, i motsats till vänsterns fördjupade demokrati som ger möjlighet att för den vanliga människan att göra sin röst hörd.
Med riska att fösas in i facket den kulturella eliten i Sverige kan jag ändå inte låta bli att ge en kort kommentarer i strömmen av kommentarer om Göran Hägglunds tragikomiska debattartikel i går i DN. Jag tänkte dock hoppa över det mesta av det nonsens han skriver. En sak framstår dock som högst frapperande, men samtidigt avslöjar den borgerlighetens syn på det politiska och demokratins vikt.
“Jag brukar ofta hänvisa till vad som diskuteras vid köksborden. Där talar man om skolan, om hushållskassan, om de gamla föräldrarna, om hur det går på jobbet, när man skall få tid för varandra och om hur man skall pussla ihop nästa helg.[…] Verklighetens folk har jag kallat den breda del av Sveriges befolkning som lever ett alldeles vanligt, hederligt arbetande liv och för vilka politik kommer i andra hand. Det kan vara allt från undersköterskor till professorer; i sommar har de säkert gjort som de brukar: bara tagit det lugnt, åkt till landet och snickrat, gått på loppmarknad, slagits mot fästingar, tagit barnen till stranden eller åkt utomlands.”
Det Göran inte tycks förstå är att alla de där sakerna man pratar om vid matbordet är politik. Skolan är politik, hushållskassan är politik, de gamla föräldrarna är politik, hur det går på jobbet är politik, hur man ska få tid att räcka till är politik.
Varför förnekar Göran Hägglund detta? Är det av dumhet? Nej knappast.
Det handlar om att sprida ett synsätt där demokratin urholkas, där politiken lyfts bort från parlamentets folkvaldhet och potentiella hot mot rådande samhällssystem. Istället splittras människorna upp i mer försvarslösa individer än den samlade kraften som gemenskapen ger. Det är borgerlighetens stora projekt, i motsats till vänsterns som vill fördjupa demokratin.
Det vi ser är att det är genom gemenskap som det stora flertalet, det vanliga folket, får makt. Inte genom splittring. Genom att ge formen och utrymmen för människor att träffas och bryta åsikter fördjupar vi demokratin, genom att föra samtalet från ensamheten vid middagsbordet till gemenskapen på torget.
Läs också Jöran Fagerlunds artikel om en annan tragikomisk figur, Anna Anka:
Problemet är att Paul Anka har för mycket pengar
Sankt Göran och draken.
Enligt den ryske kultursemiotikern Viktor Sklovskji, är en av konstens och kulturens huvud funktioner att desautomatisera (främmandegöra, dvs. väcka fram) vår förlamade (förträngda) förnimmelse av livsvärlden, dvs. den så kallade ”verkligheten”. Vad Sklovskji menar är att konsten har den funktionen att den kan uppmärksamma oss om livets mångfald, komplexitet och subtilitet och (slutligen) vidga våra förlamande konventioners horisont. Som vetenskapen dock med andra metoder.
I motsatsriktning däremot, mobiliserar sig Göran Hägglund när han uttalar sig självsäker om vilken betydelse konsten och kulturen skall ha.
Sankt Göran (Hägglund), har bestämd sig för att möta draken (den färliga konsten, desautomatiserade), som han lokaliserar den hos kulturvänster precis som sin danska kollega Pia Merete Kjærsgaard. Bemötande är emellertid motbjudande pga. de associations fält den utlöser till tidigare politiska försök i samma anda. Hägglund har bestämd sig, för att angripa den kulturen som inte faller riktigt i normen för den politisk korrekta smaken i en hyllning till det lika dubiösa begreppet ”normaliteten”. Slutsatsen från Hägglunds kultur syn erinrar och överensstämmer tyvärr i högrad med Sverige demokraternas kultursyn, och med ”Entartete” (Entartete Kunst (”degenererad konst”, ”urartad konst”) Det är minst sagt anmärkningsvärd att en svensk politiker anno 2009, uttrycker åsikter som alltför enkel kan förbindas och i inte ringa grad sammanfaller med Tredje Rikets Entartete Kunst uppfattning. GH borde istället lära sig att ersätta gamla inskränkta konventioner och värderingar med upplysning och tolerans. Ty de som tror normen i dagens Sverige vilar på en mjuk halm av tolerans, har en vanställ verklighetsförankring.
Vi (dvs. det normala KD), och dem (avarterna), tänkandet finns tydlig i hans retorik. Utpekandet av konstnärerna, förstörelse och förförelse av ungdomen, anklagelse om estetisk förfulande, romantiseringen av det förgångna, statens inblandning i konstsmaken, frisk mot sjuk dikotomin, etc. Detta är inte bara tyvärr ett alltför simpel uttryck för dagens retrotid av välkänd framtidsskrämda kulturkonservativ märke, det är helt enkel politisk komprometterande, populistisk och kulturfientlig strunt.
Alla handlingar emellertid som betecknas som konsthandlingar kan inte legitimeras. Det finns t.ex. vissa lagliga gränser som inte kan överträdas. Yttrandefriheten är naturligtvis inte fullständigt, ty då skulle yttrandefriheten utplåna sig själv. Om konsten och livet dessutom sammanfaller, då är handlingen inte av estetisk natur utan tillhör enbart livsvärlden, dvs. det så kallade verkligheten, eftersom transformationen, alltså förmedlings ansats försvinner.
Hägglund för att kunna legitimera sin obsoleta kultursyn, åberopar med dogmatisk arrogans och populistisk enkelhet, på det svårtydbara begreppet verklighet: ”Vi Kristdemokrater är verklighetens folk”. Alltså vi (Kds. folk), vet vad det verkliga livet handlar om. Är vi andra flummare undrar jag? I så fall förefaller inte den verkligheten som en social liberal demokrat vill befatta sig med.
Att stödja sig dessutom på så kallade vanligt folk, är föraktande mot de så kallade vanliga människor som är dessutom betydligt mer komplicerade än vad populisten GH vill göra gällande. Han borde istället åberopa sig på den kristna traditionen som förespråkar tolerans som han brister i det här fallet så flagrant!
Men hans omtanke för vanligt folk faller pladask vid en närmare betraktande av hans övriga politiska handling. För vad ska man säga t.ex. om hans parti och allians stödjande av skurkar som får köpa billiga skolor, sedan har mage att hyra de lokaler till kommunen, för att till slut sälja dessa lokaler till astronomiska summor som det har skett i Umeå och andra ställen och därmed berika sig enormt ytterligare på de så kallade vanliga människors skattepengar.
Vidare Hägglund, i en akt av tragikomisk självbespegling, betecknar oppositionen som på väg till: ”Highway to hell”. Jag undrar om det inte är han själv ovetande om självprojektionens ironiska spegel, som är på den vägen. Den sista måltiden är sällan en angenäm tillställning.
Med sådana vänner då som nu, behöver kulturutövarna och det kreativbejakande ”nya sköna” världen definitiv inga fiender. Jesus!
I övrigt, är den desautomatiserande dvs. ”okonventionella” konsten som Hägglund föraktar värt samma respekt som jag famnar för de individer vars känslomässiga reaktioner den okonventionella kulturen väcker.
alfredo castro 18 september 2009 kl 17:48