HEDERSVÅLD. Frågan om hedersvåld måste ständigt lyftas bland ungdomar, skriver Birgitta Sevefjord (V) oppositionslandstingsråd för Stockholmsvänstern.

av Birgitta Sevefjord.

"Om du tror att familjen kan bestämma om du får bli kär, att det är normalt att bli inlåst…"

Ni har kanske också sett polisens annonser i t-banan med uppmaning att anmäla ”hedersrelaterad brottslighet”.

Samtidigt som jag blir positivt överraskad när jag läser uppmaningen smyger sig en annan känsla över mig. Jag tänker på tonårskillen i Fittja som intervjuades i ABC häromdagen: ”Vi litar inte ett dugg på polisen”, var hans förklaring till varför ingen vill säga något om skottlossningen på Ungdomens Hus häromveckan. Och så tänker jag på alla de där reko poliserna som ofta intervjuas i TV och talar på seminarier om ungdomsvåld och hedersrelaterade brott. Och jag undrar var den felande länken finns. Är förtroendeklyftan så stor mellan myndigheter och dem som utsätts för brott så att många helt enkelt avstår från att anmäla övergrepp? Det är ju en förfärande insikt.

Jag lyssnade på Carin Götblad häromdagen. Det handlade förstås om polisens roll och ansvar. ”Vi är så rädda för rasiststämpeln så att vi i vissa lägen inte gör någonting när vi misstänker hedersrelaterade brott.” Hon talade mycket om att vi måste tillåta oss att göra fel och misstag och sen lära av det. För alla människor har lika värde, vi har grundläggande fri- och rättigheter och det gäller förstås också barn och unga. Det ska vi agera utifrån.

Så vad vi måste göra är att ständigt lyfta upp de här frågorna i alla sammanhang, som man exempelvis nu gör på ett förtjänstfullt sätt från Operation Kvinnofrid. Att inte bry sig om att unga tjejer och killar utsätts för övervakning, inlåsning, trakasserier och i värsta fall misshandel och mord – bara för att de vill roa sig och umgås med jämnåriga – är det värsta tänkbara brott vi kan begå.

Intressant?