Gå direkt till innehållet

Idag för 11 år sedan

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Min älskade man i december 2005. Los Christianos, Teneriffa, jag fick en resa till Mar y Sol, Ingvar fick till Vintersol. Läkarna vågade inte låta honom bo uppe på Mar y Sol, där fanns ingen sjukvårdspersonal på natten. Vintersol kändes säkrare. Ingvar hade ännu inte återhämtat sig efter transplantationen, vistelsen på Vintersol gjorde att det vände och han kom sakta men säkert tillbaka till livet. Jag åkte ner en vecka före Ingvar, skulle åkt hem en vecka före men på Vintersol var de så fantastiska att vi fick ett dubbelrum så att jag kunde stanna en vecka till. Utan kostnad! Varje kväll gick vi från var sitt håll och mötes vid restaurangen med de gula stolarna på strandpromenaden. Efter några timmar gick vi hem, åt var sitt håll. Varje fredag packade jag min väska och gick ner till Vintersol. Precis som när vi träffades 1981 i Opatija delade vi en mycket smal säng. Gick lika bra 2005 som 1981.

IMG_0031

Den 19 februari 2005 ringde äntligen telefonen hemma hos oss. Klockan var halv fem, mamma var hos oss och jag höll på med middagen. Jag svarade, hej det är från Sahlgrenska, avdelning 21, kan jag få prata med Ingvar. Ingvar, ropade jag överlyckligt, det är från 21:an. Vi har två fina lungor här som väntar på dig, ni måste vara klara om en halvtimme, då kommer ambulansen. Vi hade varsin väska packad, de hade stått klara i två år, så det var bara att plocka ner toalettsakerna. Som tur var kunde mamma stanna och vara kattvakt några dagar. När ambulanskillarna kom stod vi redo. I ilfart till Bromma flygplats där ett ambulansflyg väntade på oss. Under färden till Bromma ringde jag ungarna, alla fyra, och Irja. Nu är vi på väg var mitt ganska korta meddelande. Irja lovade att ringa runt till vännerna. Så ambulansflyg ner till Särö där en ambulans väntade. Vi var framme på 21:an runt nio på kvällen. Ingvar var överlycklig, jag var överlycklig och vansinnigt rädd. Tänk om det inte går bra! Om jag hade vetat vilken pärs det skulle bli hade jag varit livrädd. Att Ingvar överlevde är ett mirakel.

IMG_0730              IMG_1642     s

Sahlgrenska och Johannesvillan.

Ingvar förberedes för transplantationen, jag vet inte om jag någonsin hade sett min man så lycklig. Han pratade och skämtade, ögonen glittrade fast han var så sjuk. Klockan två på natten den 20:e åkte vi ner till operationen. Innan Ingvar åkte in på salen kysstes vi, jag var rädd att det var den sista kyssen, Ingvar tog av sig sin ring och gav mig den. Jag skulle behålla den i en kedja runt halsen ganska länge. Folke Nilsson, som skulle transplantera, sa till mig att han skulle komma upp och berätta hur det gått direkt när de var klara. Försök sova lite sa han till mig. Så jag lämnade min man i hans vård och åkte upp tillsammans med nattsköterska från 21:an, la mig i Ingvars säng och försökte sova. Ring om det är något sa sköterskan, kan du inte sova, kom ut till mig så kan vi prata. Det blev inte mycket sömn men det blev mycket prat och ett antal koppar kaffe.

Ingvar (70)

Klockan 10 på förmiddagen den 20:e kom Folke. Han berättade för mig att allt hade gått bra men, om han hade vetat hur dåliga Ingvars lungor var hade han nog inte vågat transplantera. Han fick skrapa ut dem. Gå nu till Johannesvillan och sov några timmar, vi ringer när du kan komma till TIVA. Jag hade ett rum på Johannesvillan och blev som vanligt mycket väl omhändertagen när jag kom. Du ska veta Inger, sa en av de anställda flera år senare, att vi hade jättekoll på dig. Minsta tecken på att du inte skulle orka, så hade vi gripit in. Jag bodde på Johannesvillan i drygt 60 dagar, med ett kort avbrott när jag åkte hem en vecka.

Första dygnet såg allt bra ut men dagen efter, på eftermiddagen blev Ingvar jättedålig och de blev tvungna att söva ner honom. Det skulle bli 60 dagar på TIVA, något man inte överlever, egentligen. men det gjorde Ingvar och det är ett mirakel. Den 24 februari kom Annette och Marie-Louise ner. Jag satt hos Ingvar, som fortfarande inte hade vaknat, när jag hörde deras klapprande steg. In som två virvelvindar kom de, de älskade döttrarna, pratade, skrattade, Annette kollade medicinerna, Marie-Louise masserade Ingvars fötter och förhörde sig om att Ingvar inte skulle få droppfot. Underbart! Vi gick ut och åt på kvällen, en extrasäng sattes in på mitt rum och döttrarna boade in sig. På min födelsedag åkte de hem. Lite besviken var jag, de hade bara sagt grattis mamma. Ingen present, ingenting! Men, inte glömmer de sin mammas födelsedag, när jag kom till Ingvar vid nio sjöng sköterskorna ja må du leva och plockade ur kylskåpet fram en present och en bakelse. Annette och Marie-Louise, så skönt att ni kom, så underbar överraskning. Jag älskar er!

Ingvar (3)

Vi fick åtta år och nästan exakt fyra månader i bonus. Tack Sahlgrenska och Folke Nilsson för det.