Gå direkt till innehållet

Tid är pengar och äldreomsorgen saknar båda – Torun Bouchers inledning

På förra årets budgetfullmäktige talade jag om tid – behovet av tid inom äldreomsorgen. Bristen på tid inom äldreomsorgen. Behovet av personal som har tid.

I år ska jag prata om pengar. Tid är ju som bekant pengar. Personal som har tid kostar pengar.

Idag bärs större delen av äldreomsorgen upp av oavlönade anhöriga, främst kvinnor. En stor del av den hjälp som hemtjänsten gav tidigare ges idag av anhöriga, främst döttrar och svärdöttrar i femtio- och sextioårsåldern. De har gått ner i arbetstid för att hjälpa anhöriga. Detta är vare sig bra för landets ekonomi eller för äldres självbestämmande.

Timbro har räknat på detta. De skriver att kostnadsutvecklingen det senaste decenniet för barnomsorgen är fem gånger högre än för äldreomsorgen.
Kommunal har räknat på detta. Om de ekonomiska resurserna till äldreomsorgen och satsningarna på äldreomsorgen fick samma prioritet som förskolan, om personaltätheten ökar, då skulle kvinnors sysselsättningsgrad att öka.  Om alla kvinnor som går ner i arbetstid eller tar ut pension i förtid för att ta hand om föräldrar eller svärföräldrar, därför att hemtjänsten inte räcker till, därför att situationen på äldreomsorgsboendet inte känns tryggt. Om alla dessa kvinnor åter får möjlighet att arbeta heltid. Då skulle det få mycket större positiv samhällsekonomisk effekt än om vi höjer pensionsåldern till 75 år.

Det är en samhällsekonomisk katastrof att vi inte förstår äldreomsorgens betydelse för ekonomin. Jag vet att de finns de som tycker att kvinnor ska vara hemma och ta hand om sina barn istället för att ha dem på förskola. Men de flesta av oss inser hur otroligt värdefull utbyggnaden av förskolan har varit för Sverige, för samhällsekonomin, för kvinnorna OCH för barnen.
Det är egentligen bisarrt att vi inte förstår att äldreomsorgen har samma dignitet. Och på alla plan, på ett samhällsekonomiskt plan, men även på ett individuellt plan. De mig närstående äldre vill inte vara beroende av mig. Jag är ledsen, och jag förstår att det finns de bland oss som verkligen är övertygade om att den bästa omsorgen är den som görs av anhöriga. Men jag är övertygad om motsatsen. Mina anhöriga vill bevara en ömsesidig och jämlik relation till mig så långt och länge det går. De vill hellre ha en professionell omsorg som fungerar så att de kan fortsätta ha en vuxen relation till mig så långt det går. Det är den ena sidan av myntet.  Den andra sidan av myntet är den samhällsekonomiska.