Gå direkt till innehållet

Välbesökt seminarium om barn i jour- och familjehem

I glasbrukets lokaler på Hantverkargatan hölls på torsdagen det av Vänsterpartiet arrangerade seminariet om barn i jour- och familjehem. Ungefär 35 personer hade tagit sig till seminariet som innehöll tre föreläsningar med praktiker och forskare inom ämnet.

Först hälsade moderatorn Veronika Ekström, doktorand i socialt arbete, oss välkomna och förklarade eftermiddagens upplägg. Efter att hon gjort detta så presenterade hon eftermiddagens första föreläsare Anders Nyman.

Anders Nyman är psykolog och psykoterapeut och har tidigare arbetat med Vanvårdsutredningen som presenterades 2011. Anders Nyman började med att ge en bild av de människor som han har mött under sitt arbete med vanvårdsutredningen och vad dessa har berättat för honom. Mellan år 2006 och 2011 gjorde Anders Nyman och hans kollegor 902 intervjuer med personer som tidigare varit placerade på fosterhem, vilket gav dem ett unikt material, då liknande utredning aldrig tidigare gjorts i Sverige. De äldsta utav intervjupersonerna var födda på 20-talet och de yngsta föddes under sent 80-tal eller tidigt 90-tal. Dessa intervjupersoner vittnade om hur de blivit behandlade under sin tid som placerade. 

Anders Nyman understryker att de allra flesta barnen som placeras tycker att det fungerar bra men att man samtidigt inte skall blunda för att det finns barn som försummas.

I det material som Anders Nyman presenterar framgår att människors grymhet verkar sakna motstycke och många historier som Anders Nyman refererar till är omöjliga att förstå. Det rör sig om sexuella övergrepp, misshandel, barnarbete svält, försummelse etcetera. Uppdraget för utredningen blev att belysa hur detta skall kunna undvikas i fortsättningen samt att berätta dessa fosterhemsbarns historia, så att det aldrig mera upprepas.

Anmärkningsvärda upptäckter som Anders Nyman har gjort i materialet är att det under hela perioden har funnits tydliga riktlinjer för hur placering av dessa barn och uppföljning skall se ut. Däremot har det inte funnits någon ordentlig uppföljning och de sociala myndigheterna har brustit i sin tillsyn.

Anders Nyman berättar att utredningen lyfter viktiga frågor som hur dessa barn som fick uppleva fasansfulla saker klarade sig.

En viktig punkt som togs upp i slutet utav föreläsningen var hur detta har kunnat ske. Anders Nyman understryker att detta till stor del beror på bristande tillsyn av myndigheter och att man i stor utsträckning har negligerat dessa barn som inte har haft några kanaler att kommunicera sin situation till myndigheterna.

Utredningen har vägletts av frågan om vad som kan göras bättre. Anders Nyman berättar att det måste finnas en kvalificerad närvaro hos dessa barn som utgår ifrån barnets perspektiv, det är oerhört viktigt att barnet känner att ”det finns någon här för mig”. Det är samtidigt oerhört viktigt att bygga ett förtroende med barnet och ta del av barnets sinnevärld.

Eftermiddagens andra talare var Bo Vinnerljung. Bo Vinnerljung börjar med att beskriva att det finns många saker som måste göras bättre för barn som placeras. Bo Vinnerljung tar sitt avstamp i vad politiker och politiken kan göra för placerade barn. A och O hävdar Bo Vinnerljung, är att utgå ifrån två tydliga områden. Att skriva vackra styrdokument låter bra men gör sällan skillnad för barnen. Först och främst hävdar han att man skall utgå ifrån områden med avgörande betydelse för barnens framtid. Samt områden där man som politiker kan göra någon skillnad.  Om man kokar ned detta och ser till politikens möjligheter, utkristalliseras det att Skola och Hälsa är de två områden där man skall lägga tyngdvikten.

För att förstå utsattheten hos dessa barn börjar Bo Vinnerljung med att förklara konceptet med riskfaktorer. Han visar på att de barn som blir placerade har mycket större riskfaktorer än barn som växer upp i sina biologiska familjer. Däremot visar statistiken att den enskilt viktigaste faktorn för barn och deras möjligheter att hävda sig i livet är beroende på vilken grad av utbildning de har – oavsett familj.

I olika projekt som han har deltagit i, har man fokuserat på barn som varit placerade och som enligt skola, jour- eller familjehem och socialen, har ansetts svagt begåvade. Tester och screenings har gjorts av dessa barn och barnen har uppvisat resultat som motbevisar detta fullständigt. Oftast har de svaga resultaten i skolan berott på att barnen har flyttats runt och fått grunden i sin skolgång skadad. Genom att sätta in utbildat stöd till dessa barn har många i projektet lyft sig en hel årskurs bara efter några månader.

I liknande projekt men med fokus på hälsan för dessa barn, har det visat sig att det sällan finns fullständig dokumentation över hur dessa barn egentligen mår. I projektet i Helsingborg undersökte man en barngrupp i åldern 7-12 år. En fjärdedel av dessa behövde glasögon, detta var något som var okänt hos socialen. Samma sak gäller för andra testgrupper där tre fjärdedelar av barnen har fått remiss efter att de har blivit undersökta av läkare. Även här var socialtjänsten ovetande. Bo Vinnerljung föreslår ett system likande det man har i England, där alla barn som är placerade måste genomgå en årlig hälsokontroll. Detta för att undvika att papper försvinner eller att det inte finns någon dokumentation att tillgå.

Avslutningsvis visar Bo Vinnerljung på vad man kan göra för dessa barn som är placerade. Han poängterar att man bör utgå från framgångsrika tillvägagångssätt från andra delar av landet.

Gör en skolpsykologisk och pedagogisk utredning av alla barn vid placering som också uppföljs, anser han. Samtidigt behövs ett systematiskt stöd för placerade barns skolarbete då detta är den viktigaste faktorn för dem att lyckas senare i livet. Se till att det finns hälsokontroller som undersöker de placerade barnens hälsa och göra inte detta barn en gång utan fortgående.

Bo Vinnerljung slutar sitt anförande med att understryka att:  ”De största investeringarna som ett samhälle gör i barn, handlar om utbildning, skola och hälsa – Gör samma sak med placerade barn.

Efter att Bo Vinnerljung hade avslutat sitt föredrag var det dags för Pirkko Nilsson att inta podiet. Pirkko Nilsson har arbetet med jour- och familjehem och sitter även i styrelsen för Forum för familjevård. Pirkko Nilsson berättar att hon sedan 1986 har arbetet med familjehems vård och att hon idag driver ABC Jourhem. Hon berättar hur de arbetar och vikten av att arbete fler än en.

Hos Pirkko arbetar man i par eller i team då hon menar på att det finns en fara med att det endast är en person som har kontakt med en familj. Hon berättar att hon nu vill slå ett slag för FUR, Familjehemmens Unga Röster, en organisation av unga som varit placerade eller är placerade på familjehem eller jourhem som varje år arrangerar lägerverksamhet och andra aktiviteter samtidigt som de arbetar för att stötta varandra inom nätverket. Ett stort problem som Pirkko Nilsson beskriver är att man idag skriver ut barn som är 18 år gamla, utan att det finns en plan för dessa unga vuxna. Pirkko vill se ett system som likar det i Finland och Norge där man inte skrivs ut förrän man är 21 eller 23 år och där kommunen har ansvar att hjälpa med bostad och försörjning. Detta för att undvika att man fastnar i ett bidragsberoende.

Pirkko talar också om vikten av att alla delar av jour- och familjehemmen fungerar, bland annat anser hon att man inte skall stanna längre än max fyra månader i jourhemmen. Det finns exempel på barn som har stannat i flera år: Det är något som hon inte tror är gynnsamt för barnet.

Pirkko Nilsson vill också lyfta alla de fantastiska familjehem som finns och hon tycker att det borde vara så att man istället för arvode får en lön som jour- och familjehems förälder som är pensionsgrundande och som ger andra fördelar så som sjukpeng och semester. I slutet av seminariet talar Pirkko Nilsson om vikten att inte klippa bandet helt och hållet med den unga vuxna när de fyller 18 år, då många unga vuxna enbart har kontakten med den ställföreträdande familjen som sin säkerhet. Pirkko avslutar sedan med att understryka att man skall utgå ifrån barnen och fråga dessa vad de tycker då det är de som är experter på sin egen situation.

Sista delen av seminariet talade Inger Stark om den motion som hon och Jackie Nylander har lagt i fullmäktige. Därefter följde en frågestund och gruppdiskussion, där förslag till Jackie och Inger framfördes. Många kloka åsikter yttrades och mycket underlag fanns som i framtiden kan bli ledande när det gäller synen på jour – och familjehem.

Calle Dahlström