Gå direkt till innehållet

Myten om miljöstockholm

Idag skriver Svenska Dagbladet om myten att Stockholm är en miljövänlig stad. Man slår hål på idén att det räcker att bo tätt, ha en väl utbyggd kollektivtrafik och sopsortera så löser sig klimatkrisen av sig självt. Det är skönt att någon annan säger det.

Jag har sagt det länge. Att det ekar ihåligt allt prat om att den täta staden med väl utbyggd kollektivtrafik och återvinningsanläggningar löser klimatproblemen. Att vi som lever i Stockholm är klimatsmarta därför att vi bor tätt, kan använda oss av kollektivtrafiken för våra resor, sortera våra sopor och köra bussar på vårt matavfall. Vi kan allt det där men problemet är fortfarande att vi använder för mycket resurser i förhållande till vad jorden klarar. Vi kan dessutom välja att ha ett sommarhus också, ta bilen till jobbet, slänga alla våra sopor i samma påse och köpa nya saker till vårt hem. När vi har lust. Vi kan vara riktigt oklimatsmarta när vi vill. Men, per definition är Stockholms stad en miljöstad i framkant och Stockholms läns landsting ett landsting med höga miljömål.

Så vi behöver inte prata om det oklimatsmarta. Det konstiga i att så många ändå tar bilen trots kollektivtrafik och cykelbara avstånd. Det märkliga i att vi behöver konsumera så mycket som vi gör, datorer, mobiltelefoner, kläder, etc. Det häpnadsväckande i att vi tycker det är helt okej att flyga till Thailand någon gång och till Malmö ibland. Det lustiga i att all konsumtion och alla resor utanför vår kommun eller vårt län inte räknas in i våra fotavtryck. Stockholmarna har således ett avtryck av 3,5 ton koldioxidekvivalenter per capita i statistiken. Tas konsumtion och resor utanför kommunen med landar de istället på 15,68 ton per capita.

Förklaringen till myten om miljöstockholm är självklart politisk, ledande politiker lyfter fram sin stad eller region som ett föredöme. Näringslivet gör samma sak, säljer in Stockholm som en attraktiv huvudstadsregion. Stockholmarna blir så klart stolta och glada över att bo i en så bra stad. Och Stockholm är självklart bra på många sätt, det sker framsteg, det byggs energieffektivt, det återvinns, det är knökfullt i tunnelbanan. Det finns ingen anledning att ha dåligt samvete heller, för bilturen till sommarstugan, semesterresan, den nya teven. Den stora förändringen kommer självklart inte av att jag avstår från bil eller att min granne stannar hemma över jul. Den stora förändringen kommer när modiga politiker vågar ta stora beslut som gör skillnad. När politiska beslut letar sig in i vardagen och blir till en lång räcka av åtgärder mot minskad resursanvändning.

Enhetstaxa – nya cykelbanor – höjd trängselskatt – tunnelbana till Nacka – bilfria kvarter – Fastighetsnära insamling – höjda parkeringsavgifter – ingen Förbifart – nya cykelparkeringar – biogasbussar – nedläggning av Bromma flygplats – solpaneler på taken – dagvattenhantering – gröna väggar och tak – sänkt hastighet på stadens huvudgator – dubbdäcksförbud etc. etc.

Och på nationell nivå: höjd koldioxidskatt, höjda trängselskatter, dubbdäcksavgift, ökade investeringar till järnväg, skärpta energikrav i byggnader, ta miljömålen på allvar etc. etc.

Och så börjar vi prata om det verkliga, om de 15 000 tonnen.