Gå direkt till innehållet

Sociala bostäder löser inte segregationen

Vi måste på allvar börja tala om hur olika grupper av människor kan börja bo tillsammans i stället för isär”, skriver Jenny Madestam, fristående kolumnist i Expressen. Som nyblivet bostadsborgarråd i en av Sveriges mest segregerade städer håller jag förstås med.

Det är kanske ofint att invända att många av oss talat om detta väldigt länge, men hursomhelst tycks Madestam motiveras av en förhoppning om en mer integrerad stad så jag välkomnar utmaningen.  Dock håller jag inte med om hennes förslag.

”I många andra länder i Europa har man försökt undvika segregation genom så kallad ”social housing”” skriver Madestam. Nyckelordet här är ju just ”försökt”, för resultaten av dessa försök ger inte stöd för att social housing skulle vara en effektiv metod för att motverka segregationen. Det är inte sant att det skulle vara tabu att diskutera social housing i Sverige; tvärtom kommer förslaget upp med jämna mellanrum och avvisas på rent pragmatiska grunder. Problemet – och det som tycks tabubelagt att påpeka – är föreställningen att vi måste låta marknaden sköta bostadspolitiken och att den då kommer att lösa allting på ett optimalt sätt om den tillåts verka ifred. Vad innebär det om vi låter bostadsmarknaden fungera på ungefär samma sätt med ett tillägg av social housing? Vi kan inte reservera lägenheter i det nuvarande beståndet – åtminstone inte i någon utsträckning som kan påverka bostadssituationen. Det som kvarstår är då att låta marknaden bygga en viss andel social housing i kommande byggprojekt. Den internationella erfarenheten är då att de bostäderna tillkommer i periferin på ett sätt som snarare förstärker än motverkar segregationen. Om man låter den nuvarande bostadspolitiken sätta ramarna för vad som är möjligt och nöjer sig med att korrigera de värsta effekterna så kommer vi aldrig hinna med att ens begränsa den ökande segregationen.
Därför måste man ta ett politiskt beslut och bestämma sig för vad man ska prioritera. Vår prioritering är tydlig – vi har ett politiskt ansvar som formuleras i lag ”att skapa förutsättningar för alla i kommunen att leva i goda bostäder”. Det står inte ”att skapa förutsättningar för alla höginkomsttagare”.

Vi måste bygga, fler bra hyreslägenheter i hela staden som kan efterfrågas av hushåll med normala inkomster. Det är en av de största politiska utmaningar som Stockholm står inför.

Lösningen är inte att acceptera orättvisor och försöka fördela dem jämnt i staden, det är att bygga och återuppbygga en generell välfärd där bostäderna är en av de viktigaste komponenterna. I en av de rikaste städerna i en av världens rikaste länder kan det inte vara omöjligt att bygga ett rättvisare samhälle.