Gå direkt till innehållet

Vad handlar valet om?

Vad handlar valet om egentligen?
Vi vet ju redan vad det borde handla om.
Sverige är det land där den relativa fattigdomen ökat mest de senaste decennierna, enligt nya siffror från OECD. Sverige har halkat från första till 14:e plats i rangordningen över jämlika länder. De allra rikaste tar allt mer av våra gemensamma resurser. Riskkapitalister plockar ut hundratals miljoner och skrattar hela vägen till Caymanöarna. Vårt samhälles själva fundament – det skyddsnät och den infrastruktur vi byggt upp för att leva tillsammans som jämlikar – har avknoppats, privatiserats och reats ut.
Det finns inget sådant som ett samhälle, sa Thatcher – bara män, kvinnor och familjer.
Samhället ska slås sönder, och kvar har vi individer.
Konsumenter, klienter och bosparare.
Inte för att vi medvetet varit på väg hit.
Vi vill inte ha det såhär. De allra flesta av oss.
90 % av den svenska befolkningen vill se ett slut på vinsterna i välfärden och 80 % av befolkningen vill betala mer i skatt om det leder till mer välfärd.

Det borde ju vara skördetid för en stark rödgrön vision om ett samhälle som håller ihop – där vi fördelar våra gemensamma resurser; fyller igen hålen i vården, skolan och omsorgen och gör en omställning till ett långsiktigt hållbart samhälle.
Men alltför få politiker vågar säga det.
Om du stoppar en människa på gatan i Rinkeby eller Värnamo, eller en grundskoleelev i Falun, så kan de räkna upp våra samhällsproblem och utmaningar utan en sekunds tvekan.

Välfärden, bostäderna, skolan, klimatet.

Men valrörelsen har kommit att handla om allt annat än det.
Istället pratar vi om och om igen om det RUT-avdrag som inte ens 10 % av befolkningen använder. Istället får kapitaltäta lobbyorganisationer bestämma att vi alla ska prata om restaurangmomsen.
De som tjänar på detta är förstås de som vill att saker ska fortsätta som nu. De vinner så länge de kan blanda bort korten tillräckligt för att de 80-90% som vill ha en starkare välfärd ska känna att det är hopplöst, att det inte går att ordna.
Förra året skrev jagSolidaritet brukar förklaras som ”gemensam strävan för gemensamma intressen” och är något av det vackraste som finns. Jag tror att de flesta av oss spontant håller med – det är i det osjälviska och gemensamma vi hittar våra bästa sidor. Det låter kanske högstämt, men det är väldigt konkret – att hålla ihop gör man bokstavligen. Man bygger bostadsområden där alla får plats, man ser till att alla barn får gå i samma skolor, att oavsett om du heter Johansson eller Wachtmeister så får du träffa samma läkare när du blir sjuk.
Mot detta ställs nu valfriheten. Mitt barn ska få välja att lämna ditt barns skola om det finns problem där. Det är inte längre vår skola och inte längre vårt gemensamma problem. Om sjukvården blir sämre är det inte ett samhällsproblem, bara ett problem för de som inte fixat en privat försäkring. Resultatet blir ett villaområde där bara – för att låna Reinfeldts numera bevingade målgrupps­analys – etniska svenskar mitt i livet får plats.
Jag tycker det låter fruktansvärt. Det tycker du också. Låt oss göra något åt det. Utvecklingen är inte en naturlag, det är en samhällelig fråga. Du och jag. Rörelser finns redan – förutom Vänsterpartiets tydliga nej till vinst i välfärden och till ombildningar finns till exempel Linje 17 och 19, Mega­fonen, Pantrarna, Rädda Pennygången, Alby är inte till salu och många fler. Människor som förstår att ett område blir till av människors engagemang. Ett sådant område vill man bo och leva i. Nästa rörelse börjar vid din husknut. Vi hjälps åt.
Låt valet handla om detta – hur vi hjälps åt.