Gå direkt till innehållet

Krisen för drömmen om ett gott liv

Han skriver som vanligt bra, Daniel Suhonen, när han i Dagens Samhälle beskriver segregationen i Stockholm som ” Små, små, sprickor som man inte ser förrän de förenar sig i en stor klyfta.”

Han ser samma sak i sitt Skärholmen som jag sett i mitt Järva. De stolta miljonprogram som byggdes med drömmarna om ett gott liv där alla fick plats. Det har kommit smygande. För stora nedskärningar på en och samma gång hade nog gett för stora protester. När de lägger ned saker protesterar de boende, de tågar till Stadshuset, de kanske ockuperar. Då har det varit enklare att bara låta saker rosta sönder.

Först är det nästan omärkbart. Man stänger en bankomat kanske, sen drar man ned tiderna på fritidsgården, ett närlivs får stänga för att gallerian privatiserats. Det är inte politik säger man, det är bara marknadskrafterna.

Lampan i en lyktstolpe eller hissarna i tunnelbanan strular och det dröjer flera dagar innan någon fixar det. ”Ingen klippte gräset på ängen vid Skärholmens gård i somras vilket förvandlade ett ganska paradisiskt ställe till en ogästvänlig djungel.” skriver Suhonen.

Just så enkelt är det. Det han beskriver från sin utgångspunkt i Skärholmen är ju vad som hänt i Stockholm, som i sin tur visar vad som hänt i hela Sverige. Det är välfärdens kris. Den syns bara tydligare en bit ut från innerstaden. Det är krisen för drömmen om ett gott liv där alla ska få plats.

En politik där vi kan dra spårvagn förbi NK men inte kan fixa bergbanan som ska bära äldre upp för ett berg i Skärholmen.

Jag har sagt det så många gånger nu, men jag tänker fortsätta säga det: Det finns inga ”förortsproblem”. Det finns ett problem med den välfärdspolitik som förts de senaste decennierna och den politiken har drabbat förorten hårt. Det beror inte på att det saknats pengar – den myt som högern tycker om att sprida om en välfärd som blev för dyr. För samtidigt som underhållet av miljonprogrammen halkat efter tog högeralliansen nästan 5 miljarder av bostadsbolagens pengar till annat. Till skattesänkningar. Och var landade de skattesänkningarna i slutändan? Det vet vi. Inte hos de som bor i hyresrätter i förorten.

Men nu har vi så sakteliga börjat vända på den politiken. Det märks förstås inte överallt ännu, vi är bara ett kvartal inne på det första året av mandatperioden. Det finns oerhört mycket att göra och vi har en förtroendekris att överbrygga. I mitt Rinkeby tror många, likt i Suhonens Skärholmen, att stadshuspolitikerna skiter i dem. Men det är inte sant. Inte längre i alla fall.