Gå direkt till innehållet

Till Högdalens vänner

Och till alla andra vänner av sin stadsdel, och de som kämpar för den här staden.

Jag delar er frustration.

Vi är snart ett halvår in i ett nytt styre i Stockholm. En hel del har visserligen hunnit hända, vi har stoppat ombildningarna, startar snart byggandet av snabba hus till ungdomar och fått vår första lägenhet med kompiskontrakt.

Vi har på kort tid lyckats göra konkreta förändringar i Stockholms bostadssituation och pekat ut den väg som under de kommande åren ska försöka bygga ihop Stockholm igen.

Men bostadspolitiken är frustrerande även för ett bostadsborgarråd, för den posten innebär inte att jag omedelbart kan genomföra de reformer jag vill se. Varje konkret resultat alltid är en kompromiss av många olika viljor.

När det gäller bostäder är projekttiderna så långa att vi fortfarande måste hantera de beslut som togs av den borgerliga majoriteten. Det hus som borgarna sålde till Veidekke i Högdalen och som nu ockuperas av Högdalens vänner är ett resultat av sådana tidigare beslut. Högdalens vänner vill att köpet ska rivas upp – istället för nya bostadsrätter vill de se hyresrätter, öppna mötesplatser och lokalt medbestämmande.  Det var vad Vänsterpartiet också föreslog när Högdalens centrum debatterades i kommunfullmäktige för några år sedan. Men en försäljning är en försäljning och den går inte att göra ogjord även om man vill.

Hur går det då att ta vara på det engagemang som stockholmare runtom i staden visar för sin stadsdel och hur den ska utvecklas. Ibland är det ett underkännande av stadsplaneringen att så många känner sig överkörda eller inte lyssnade på. Vi måste ändra på det, och vi måste få till stånd ett samtal om HUR den här staden ska utvecklas, VEM som ska bo där i framtiden och VILKEN sorts stad de kommer att bo i.

Jag kan inte ändra bostadspolitiken på egen hand, och även om jag kunde det så skulle jag inte vilja göra det. Det är något vi måste lösa tillsammans. Jag vill att vi sätter igång en sådan debatt. Där vi kan planera en hel stad vi ska bo i och där det inte är ekonomiska förutsättningar som bestämmer vem som får höras. Det har saknats alltför länge i Stockholm.