Gå direkt till innehållet

Varför är dolda kvinnosjukdomar dolda?

På Feministiskt Forum, lördag 9 maj kl 14.30-15.45 på ABF-huset i Stockholm, arrangerar Vänsterpartiet i landstinget ett seminarium om endometrios och utmattningssyndrom. Deltar i vår paneldebatt gör läkare och andra experter på dessa sjukdomar. Samtalet leds av Pia Ortiz Venegas, fullmäktigeledamot med ansvar för kvinnosjukvård. I samband med seminariet på lördag publicerar vi här en krönika som Pia skrev i Vänstertidningen på 1 maj. 

Ibland blir jag så oerhört frustrerad. Sjukvården har blivit en marknad och resurserna fördelas efter efterfrågan och inte efter behov. Den borgerliga minoriteten i landstinget pratar sig varm om valfrihet och patienten i fokus. Jag kan inte låta bli att undra vilken typ av patient man egentligen fokuserar sjukvården kring? Är det verkligen de svårast sjuka som efterfrågar all den här valfriheten? Och är det ens möjligt att uppnå en jämlik och jämställd vård i ett system baserat på fri etableringsrätt för vårdgivarna och ett ersättningssystem där efterfrågan styr resursfördelningen?

Nästan hälften av alla kvinnor i Stockholms län lider av någon form av långvarig sjukdom. Motsvarande siffra för männen är knappt 40 procent.  Då skulle man ju kunna förvänta sig att mer av sjukvårdens resurser riktades till kvinnor. Men istället har kvinnor generellt kortare vårdtider än män och kvinnospecifika sjukdomar ger lägre ersättning än sjukdomar som drabbar båda könen lika.

Kvinnors symptom upplevs ofta av läkarvetenskapen som diffusa och svårdiagnostiserade. Historiskt har bilden av kvinnan som skör, känslosam och gnällig tydligt avspeglat sig inom medicinen. En vanlig förkortning i läkarnas journaler var SVBK, kodord för sveda-, värk- och brännkärring. Idag finns diagnoser för en del av dessa kvinnors symptom. Men även benämningen ”multipla diffusa symtom” används flitigt.

Endometrios, fibromyalgi, ME, utmattningssyndrom, PCO, listan kan göras lång på sjukdomar som främst drabbar kvinnor och där de alla har gemensamt att de har svårt att få en diagnos och ännu svårare att få en fungerande behandling. Endast ca 15 procent av alla stockholmare med benskörhet, något som främst drabbar kvinnor över 40 år, får behandling och Stockholm är det län i landet där de löper högst risk att få upprepade frakturer.

Ska vi någonsin uppnå en jämställd och jämlik vård måste vi politiskt rikta resurserna efter behov och till områden med hög ohälsa. Vi måste kräva genusanalys av ersättningssystemen och resursfördelningen inom den medicinska forskningen. Och vi måste våga säga att de allra friskaste och resursstarkaste stockholmarna faktiskt måste avstå resurser till svårt och långvarigt sjuka.

 

Pia-ortiz-venegas-v-f-anna-molander (1)
Pia Ortiz Venegas leder paneldebatt på Feministiskt forum nu på lördag 9/5.