Gå direkt till innehållet

Arbetstidsförkortning – framtiden var bättre förr.

De säger att alla ska jobba. De som redan jobbar ska jobba mer och längre medan de som idag saknar arbete ska jaga ett och i väntan på det låtsasarbeta i FAS 3.

Jag förstår väl att det handlar om att så mycket i vårt samhälle knyts till lönearbetet – känslan av att göra något meningsfullt, ett socialt sammanhang samt inte minst ekonomiskt trygghet. Men det är som att vi i rädsla för ”utanförskapet”© glömt bort vad arbetet gör med oss; med vår miljö, med våra kroppar, med vår tillvaro. Vi pratar inte längre om det, det är som att larmrapporterna från utbrändhet, trasiga ryggar, smältande inlandsisar och överfulla dagis alla vore enstaka incidenter – helt frikopplade från varandra.

Nästan alla politiska företrädare är samtidigt överens om att det idag är både omöjligt och oönskat att minska arbetstiden. Jag menar att det är precis tvärtom – idag finns det både större möjligheter och större anledning att minska arbetstiden.

Varför skulle heltidsnormen 40 timmar – som infördes 1973 – vara helig.  Sedan dess har produktiviteten ökat år för år – vi kan producera lika många bilar, tv-apparater och spikar på långt kortare tid än då.

Trots att Alliansen försöker lösa medelklassens livspussel med diverse bidrag som RUT avdrag och sänkta skatter för att kunna köpa service, så är det uppenbart att tempot i arbetslivet blivit så hårt att detta inte räcker. Det är även så att de som verkligen behöver avlastning, till exempel kvinnor som arbetar i vården, inte kan dra nytta av RUT-avdraget och få av dem klarar idag att jobba fram till den nuvarande pensionsålder – än mindre om den höjs. Effektiviseringar och rationaliseringar har inneburit stora besparingar som borde ge ett överskott till det gemensamma. Pengar som skulle kunna användas till att anställa fler där det verkligen behövs och till att ge människor rätt till lagom mycket arbete.  Bara genom att avskaffa all förfäliga arbetsmarknadsprojekt som jobbtorgen skulle vi spara åtskilliga miljoner som också skulle kunna gå till fler jobb där de verkligen behövs.

En arbetstidsförkortning skulle omedelbart leda till att fler människor får möjligheter till ett konstruktivt lönearbete och till att vi alla delade mer rättvist på arbete, pengar och fritid.

Så här skrev Ernst Wigforss för ungefär sextio år sedan
”Om målet med samhället skulle vara att alla arbetade maximalt, vore vi sinnessjuka. Målet med samhället är att vi skall friställa oss från arbete och frigöra tid för det som förgyller livet: Konst, musik, teater, dans, poesi”

Det är dags att få slut på vansinnet.

Om allt detta, varför det blivit såhär och hur vi ska ändra på det träffas vi för att tala om. 

Brygghuset Nortullsgatan 19 mars, kl 18-20
Christer Sanne, framtidsforskare
Anna-Klara Bratt, redaktör feministiskt perspektiv
Ana Rubin, Partistyrelsen V
Moderator America Vera-Zavala

Arr: Stockholmsvänstern & Vänsterpartiet Birka-Vasa