Gå direkt till innehållet

De föraktade miljonprogramsområdena

IMG_0309

När Husby var alldeles nytt flyttade jag in med min familj på Oslogatan, i ett rött fint loftgångshus. Det blev vår hembygd i 10 år. Anledningen till att vi flyttade var inte att vi vantrivdes, anledningen var att jag och min nuvarande man ville flytta till en gemensam bostad, ny för oss båda. Det blev ett hyresradhus i Skogås, ett annat miljonprogramsområde. men radhuset låg i den lite ”finare” delen, den östra. Nu bor jag i Farsta Strand, fortfarande miljonprogrammet, en fin hyrestrea, och trivs bra. Där bor vi ena halvan av året, den andra i kolonistugan. Men jag saknade ofta Husby!

1974 flyttade vi in i den splitternya lägenheten, fyra rum och kök längst ut på loftgången. Fyra rum och kök, två toaletter, stort badrum, stort kök och en fin, ganska stor balkong. Min äldsta dotter fyllde sju år det året, hon började ettan i den nybyggda, fina Husbygårdsskolan. Yngsta dottern, två år gammal fick dagisplats. Ja, vi sa faktiskt dagis på den tiden, det glada 70-talet. Tvättstugan var fristående, stor och fin. Fritidsgårdar, träfflokaler och fritidshem till alla skolbarn. Vi stormtrivdes!

Miljonprogrammen byggdes i alla delar av Sverige, syftet var att alla skulle kunna få en modern och fin hyreslägenhet med rimlig hyra. Runt husen, som var i betong, byggdes skolor, förskolor och fritidsgårdar. Alla områden hade ett litet centrum. En del av områdena var fula och grå, andra, som Husby var välplanerade och vackra. Gemensamt för dem alla var och är föraktet. Miljonprogramsområdena gick inte att bo i, kriminalitet och annat elände grodde där, allt var elände. Så tyckte inte vi som bodde där. Husby var hembygd, där fanns kompisarna, bra förskolor och skolor, föräldrar som träffades och kämpade för sina barn.

Jag tänker inte måla en rosenröd bild av områdena, jag vet att det finns elände där så det räcker. Husby hade från och till stora problem redan på 70- och 80-talet. Så är det! Nu, 2013, har mycket av det som var bra försvunnit. Men inte helt, det finns mycket kvar som det går att bygga vidare på. Framför allt finns det många engagerade människor i Husby, både ungdomar och vuxna. Det viktiga nu är att ge dem kraft att orka kämpa för sin hembygd. Många av dem som kämpar nu bodde där redan på 70-talet, jag känner dem väl. De har förmågan, ge dem stödet och resurserna.

Framför allt, sluta svartmåla och förakta miljonprogramsområdena. Om man inte får lov att vara stolt över sin hembygd är det nära till att förakta allt, inklusive sig själv. Det är ingen bra grund att bygga ett  solidariskt samhälle på.

Någon av dagarna var det en bra krönika i DN om ordet förort. Att det egentligen betyder före huvudorten, som i det här fallet är innerstaden. Orden har betydelse, förorten känner sig inte som en del av huvudorten. Så får det inte vara! Alla delar av Stockholm måste inkluderas, hela Stockholm måste höra ihop som en stad. Segregationen måste stoppas, klyftorna måste bort. När stadsdelsnämnderna infördes bestämde vi att det skulle heta innerstad och ytterstad. Nu har vi ramlat tillbaka till att kalla allt som ligger en bit utanför centrum för förort. Ord är viktiga, låt oss börja säga inner- och ytterstad igen. Och, avslutningsvis, ge stadsdelsnämnderna mer att besluta om. Satsa på demokratiutveckling i alla stadsdelar, som vi gjorde när reformen med stadsdelar infördes.