Gå direkt till innehållet

De små snitten förstör vårt samhälle – Livh i Arbetaren

Villaägarnas protester mot det planerade LSS-boendet i Glasberga utanför Södertälje har väckt rättmätig upprördhet, upprördhet över hur människors mest småaktiga sidor gör sig hörda. Men utöver att fråga oss ”Vad håller de på med?” borde vi kanske fråga ”Hur hamnade vi här?”, menar Ann-Margarethe Livh, Vänsterpartiets oppositionsledare i Stockholms stadshus, i dagens Arbetaren.

Ingen borde få välja sina grannar. Så enkelt är det. Ingen ska heller få välja klasskamrater till sina barn. När våra barn kommer hem från skolan och säger att de bråkat med någon säger vi att de måste prata om saken, lösa den tillsammans. Om de bråkat om saker lär vi dem att dela med sig, att vara en god kamrat. Men om barn inte gör som man säger utan som man gör, vad är det för samhälle vi kommer att få?

I Glasberga utanför Södertälje protesterar villaägarna mot att ett LSS-boende för funktionshindrade ska byggas i deras område, då det riskerar att sänka marknadsvärdet på deras hus. Många som hörde om detta blev lyckligtvis förbannade. Jag blev det. Som en markering borde man bygga ett dubbelt så stort boende just där. Beslut som rör vårt gemensamma ska inte överlåtas på enskilda människors mest småaktiga sidor.

Men en ärligare reaktion än ”Vad håller de på med?” vore kanske ”Hur hamnade vi här?”.

För om vi tänker efter, agerar inte villa­ägarna precis som vår nuvarande samhällsordning säger åt dem att göra? Tänka affärsmässigt. Slå vakt om sina intressen, hitta intressanta möjligheter till värdeökningar. När vi säger nej till en värdig sjukförsäkring för att hålla nere skatten – är inte det egent­ligen samma sak? När privatskolornas vd plockar ut hundratals miljoner och sedan snuvar barnen på utbildning så blir de flesta av oss fortfarande förbannade. Men den extra hundralappen i skattesänkning togs ju även den från lärartätheten, från sjuksköterskornas arbetsvillkor eller från LSS-boenden.

Visst, var och en för sig kanske vi inte kan göra så mycket – pengarna dimper ned i slutet av månaden och tycks fjärran från något vi själva beslutat om. Men det är just de tusentals små snitten som håller på att skära itu samhället. Och det värsta av allt är att egentligen vill vi ju inte ha det så här. Vi vill inte snegla misstänksamt på grannen, oroa oss för att barnens klasskamrater förstör betygssnittet eller se nya bilder på nedkissade inlåsta åldringar.

Vi vill inte, men vi håller på att bygga ett samhälle där enskild småsinthet och kortsiktighet upphöjs till norm. Alla enskilda reformer har varit på väg ditåt, utförsäljningarna, ombildningarna, marknadsanpassningarna. Men när någon håller upp en spegel och visar oss resultatet så avskyr vi det.

Vi vill ha gemenskap men bygger ensamhet i homogena områden med murar runt. Vi vill ha trygghet men blir alltmer rädda för de andra som kanske stör, kostar skatte­pengar eller sänker marknadsvärdet. Hur hamnade vi här?

Solidaritet brukar förklaras som ”gemensam strävan för gemensamma intressen” och är något av det vackraste som finns. Jag tror att de flesta av oss spontant håller med – det är i det osjälviska och gemensamma vi hittar våra bästa sidor. Det låter kanske högstämt, men det är väldigt konkret – att hålla ihop gör man bokstavligen. Man bygger bostadsområden där alla får plats, man ser till att alla barn får gå i samma skolor, att oavsett om du heter Johansson eller Wachtmeister så får du träffa samma läkare när du blir sjuk.

Mot detta ställs nu valfriheten. Mitt barn ska få välja att lämna ditt barns skola om det finns problem där. Det är inte längre vår skola och inte längre vårt gemensamma problem. Om sjukvården blir sämre är det inte ett samhällsproblem, bara ett problem för de som inte fixat en privat försäkring. Resultatet blir ett villaområde där bara – för att låna Reinfeldts numera bevingade målgrupps­analys – etniska svenskar mitt i livet får plats.

Jag tycker det låter fruktansvärt. Det tycker du också. Låt oss göra något åt det. Utvecklingen är inte en naturlag, det är en samhällelig fråga. Du och jag. Rörelser finns redan – förutom Vänsterpartiets tydliga nej till vinst i välfärden och till ombildningar finns till exempel Linje 17 och 19, Mega­fonen, Pantrarna, Rädda Pennygången, Alby är inte till salu och många fler. Människor som förstår att ett område blir till av människors engagemang. Ett sådant område vill man bo och leva i. Nästa rörelse börjar vid din husknut. Vi hjälps åt.