Gå direkt till innehållet

Det krävs stora förändringar inom sjukvården.

IMG_1642

Jag har i den här bloggen skrivit mycket om min alskades sista fem veckor i livet. Två blogginlägg har handlat om missförhållanden och ett inlägg har handlat om det goda exemplet. Jag tänkte ta det vidare nu och peka på de missförhållanden som jag har upplevt och försöka peka ut några åtgärder som jag menar att man måste vidta för att få en bra sjukvård. Jag menar att det krävs stora förändringar och det handlar både om resurser och attityder.

Vården fungerar väl när det är skarpt läge. Om en mycket sjuk människa kommer in till akuten med blåljus tas både den sjuke och den anhöriga emot på bästa tänkbara sätt. Åtminstone på akutmottagningen på SÖS som jag har erfarenhet av. Men jag tror att det gäller akutmottagningar i allmänhet. Det är senare, när en vårdavdelning tar över ansvaret som problemen kommer. Beroende på vilken vårdavdelning det handlar om, vill jag tillägga. Det är nämligen statusskillnader mellan avdelningarna. Det här stämmer inte alltid, en av de sämsta avdelningarna som jag har erfarenhet av hade egentligen mycket hög status. Där låg problemet på ett annat plan som inte hör hemma i det här blogginlägget.

I DN-Stockholm har det på sista tiden varit artiklar om geriatriken på Huddinge sjukhus, den senaste var idag. Mycket allvarlig kritik framförs och kritiken handlar framför allt om bemötandet. Förhoppningsvis blir det förändringar eftersom sjukhusdirektören för Karolinska universitetssjukhus, där Huddinge sjukhus ingår, har reagerat kraftfullt och bett Gärd, som har anmält, om ursäkt. Här har sjukhusdirektören gjort allt rätt vilket är mycket ovanligt. När jag har framfört berättigade klagomål har reaktionen varit en helt annan.

IMG_1708

Bilden ovan är från Johannesvillans trädgård. Här bodde jag i åtta veckor när min älskade transplanterades. Sahlgrenskas transplantationsenhet med intensivvård och vårdavdelning samt Johannesvillan för de anhöriga är i toppklass. Bättre sjukvård och bättre bemötande kan man inte tänka sig. Egentligen borde detta vara förebilden! Men visst är det så att transplantationsenheten är flaggskeppet inom Sahlgrenska, övriga vårdavdelningar är nog som de flesta i Sverige, varken bättre eller sämre.

Det är framför allt inom två områden som jag vill se en ordentlig förändring, när det gäller vården av multisjuka och bemötandet av både den sjuke och hens anhöriga. Det finns andra brister, utan tvekan, men jag koncentrerar mig på dessa två.

Multisjuka rasar mellan stolarna, ingen tar huvudansvaret. Låt säga att grundsjukdomen är en svår reumatisk sjukdom som inte bara sätter sig i lederna utan även i inre organ. Om sjukdomen leder till att en lungtransplantation blir nödvändig och att den sjuke efter transplantationen får följdsjukdomar. Sjukdomar som kräver specialister inom njurmedicin, hud, och några fler. Vem ska då ta huvudansvaret och se till att den sjuke hela tiden följs upp, går på kontroller och läggs in när det är nödvändigt? Mitt svar är reumatologen. Reumatologen vet hur sjukdomen kan utvecklas, vilka följdsjukdomar som kommer som ett brev på posten och vilka biverkningar medicinerna kan ge. Alltför ofta tar inte ansvarig läkare för grundsjukdomen ansvaret, den sjuke faller mellan stolarna och får inte den vård som är nödvändig. Jag vet, jag har erfarenhet!

Så till bemötandet eller som jag kallade det för i ett blogginlägg, empatin. Här brister det rejält! Den första punkten är: var ärlig. Det är alltid bättre att få veta sanningen än att invaggas i falsk säkerhet. Inte för att du som anhörig är beredd när det värsta händer, det är man aldrig, men så att du har en chans att vara hos den du älskar de sista dagarna. Dygnet runt. Den chansen fick jag tack vare en empatisk och klok sjuksköterska. Hon frågade mig om jag ville veta sanningen. Ja, sa jag, jag anar men jag vill veta. Det var också hon som sa, när jag ringde och frågade, kom in, det är inte långt kvar. Vårdpersonal av alla kategorier måste få med sig i utbildningen hur man bemöter anhöriga till döende. Det är ett måste!

Ingen människa som upplever att den du älskar är mycket svårt sjuk agerar rationellt. Oron yttrar sig på olika sätt men alla är så oroliga att de får panik. Ett sätt är att ringa och fråga, hur mår hen? Då måste bemötandet vara respektfullt och korrekt. Säg inte, vi ringer om något tillstöter. Det är precis det som den som ringer vill förekomma. Ingen vill bli uppringd och få ett allvarligt besked. Naturligtvis kan jag som anhörig inte hålla på och ringa oavbrutet. Jag måste respektera att vårdpersonalen har mycket att göra, att det är vissa tider som är lämpligt att ringa på. Men om jag som anhörig respekterar det, ska jag bli bemött med respekt tillbaka. Så är det alltför ofta inte. Jag glömmer aldrig när jag under min utbildning arbetade extra under natten på en vårdavdelning för barn. Vi hade en mycket svårt sjuk flicka hos oss och den natten ringde flickans pappa flera gånger. En av gångerna svarade läkaren och hans bemötande av pappan var förskräckligt. Han sa till pappan, i mycket ovänlig ton, att du kan inte ringa och störa oss hela natten, vi ringer om något händer. Jag blev rasande! Till saken hör att min yngsta dotter var svårt sjuk när hon föddes och tillbringade sina två första år på sjukhus. Så jag visste hur pappan kände sig. Jag skällde ut läkaren efter noter och jag tror att han lärde sig något.

Svara alltid på ringningar! Det här är en resursfråga, det behövs många fler inom vården. Både undersköterskor, som är alltför få på avdelningarna, och sjuksköterskor. Det är inte bara den medicinska vården som är viktig, omvårdnaden, att den sjuke har det så bra som möjligt, är minst lika viktigt. Här brast det verkligen på den avdelningen där min älskade låg sina sista fem veckor i livet. Det var ganska ofta bedrövligt dåligt. Vi kunde ringa på hjälp och ingen kom. Jag gick flera gånger ut i korridoren, på jakt efter personal, utan resultat. Helt oacceptabelt! Det här är en resursfråga men också en attitydfråga.

Så där, jag skulle kunna skriva mycket mera, men det får vara bra för nu. Jag återkommer! Det krävs stora förändringar inom sjukvården och jag tycker faktiskt att man borde spänna bågen och försöka bli lika bra som transplantationsenheten på Sahlgrenska.