Gå direkt till innehållet

Fritids- och kulturutbud bör vara gratis för barn

Det spelar roll hur man ställer frågorna. Man kan välja att ställa frågan: hur fattig ska man vara för att kallas fattig? Ett annat sätt att ställa frågan är: hur många fattiga barn krävs det för att påstå att det finns barnfattigdom i Sverige? Man kan välja olika definitioner men oavsett definitioner innebär fattigdom ett liv vars möjligheter inte når upp till omgivningens, med de i samma bostadsområde, stad eller skolklass.

När man ändrade det globala fattigdomsbegreppet blev människor i syd inte mättare. Orättvisorna som drabbar barn i Sverige blir inte heller lättare att bära om vi flyttar gränsen för vad som ska räknas som barnfattigdom.

Fakta är dessa, oavsett hur de benämns: Skillnaderna i Sverige ökar. Sedan mitten av 1990-talet har inkomstskillnaderna ökat snabbare i Sverige än genomsnittet för OECD-ländernas. Precis innan millennieskiftet var skillnaden mellan de 100 rikaste och de 100 fattigaste områdena 533 000 kr om året. Bara tio år senare var skillnaden 770 000 kronor om året. De ökade skillnaderna slår givetvis hårdast mot de fattigaste. Bara under 2012 berättar Socialstyrelsen om en ökning på nära tre procentenheter för andelen biståndsmottagare som är beroende av långvarigt ekonomiskt bistånd.

Bakom siffrorna döljer sig helt vanliga människor som under en lång rad år har det fått svårare och svårare att få tillvaron att gå ihop. De människorna har barn. Barn som lever i en tillvaro med väldigt små marginaler. Barn som delar sina föräldrars oro för att om en tand behöver lagas eller tvättmaskinen går sönder så är det katastrof. Barn som inte kan följa med på skolresor, som inte kan tacka ja när klasskamraterna går på bio, barn som inte kan gå på kalas för att de inte har råd att ta med sig en present.

Om vi är överens om att orättvisorna som drabbar barn är oacceptabla, varför ger inte alliansen stöd till de reformer som kan förbättra situationen?

Bara några exempel på förslag från Vänsterpartiet som inte vunnit gehör hos den styrande majoriteten. Det gäller förstås övergripande reformer för att återupprätta det sociala skyddsnätet. Efter de senaste årens höjningar står nu nästan 1,5 miljoner människor utanför A-kassan – det är en kommande katastrof som måste avvärjas genom att minska trösklarna in och höja ersättningen. Vi måste förbättra villkoren för sjuka föräldrar, bort med stupstocken.

Men även mindre reformer skulle göra stor skillnad för fattiga barn.  Istället för avdrag till privat läxhjälp ska vi utöka skolans resurser till kvalificerad läxhjälp. Låt skolan tillhandahålla datorer till alla när det krävs för undervisningen och ge alla barn möjlighet att äta en bra frukost i skolan. Gör kollektivtrafiken, simhallarna och kulturskolorna gratis för alla barn. Förbjud vräkningar av barnfamiljer. Det skulle inte kosta mycket. Om vi förbättrar för ensamstående, höjer underhållsstödet och erbjuder barnomsorg på obekväma tider kommer vi nog snarare spara pengar på sikt. Men istället för att lösa orättvisor diskuterar vi hur mycket orättvisa som är lagom – vad ska vi kalla de ökande klyftorna?

Kalla det ett Sverige som blir alltmer orättvist och ojämnlikt. Inte som en slump eller en olycklig omständighet utan som resultatet av medvetna reformer och politik. Ska vi verkligen ha det såhär? DET är den viktigaste frågan vi har att ställa oss.