Gå direkt till innehållet

Några reflektioner

Det blev ingen hemgång med hemsjukvård för min älskade. Berg och dalbanan störtade nedåt, sämre igen. Det är tufft, olidligt och så djävla orättvist!

Några reflektioner! Efter dessa fem veckor, på en avdelning för svårt sjuka människor, blir det väldigt tydligt att arbetsbelastningen på personalen är orimlig. Framför allt sjuksköterskorna och undersköterskorna går på knäna. Det gör även läkarna, inte tu tal om annat, men jag kan se att arbetsbelastningen på de förstnämnda är bra mycket större än på läkarna, den är omänsklig. Vi hinner inte med att ta hand om er anhöriga, sa en sjuksköterska till mig idag. Det känns fruktansvärt, vi bara springer förbi, hinner byta några ord, men mer blir det inte. Det är fruktansvärt!

Jag brukar alltid framhålla Sahlgrenska transplantationsavdelning med vidhängande intensivvårdsavdelning, TIVA, som strålande exempel. Ett strålande exempel på hur man kan bygga upp vården så att det finns plats för både patienten och den/de anhöriga. Så bra som Ingvar och jag blev omhändertagna på TIVA och avdelning 21 har jag aldrig, varken förr eller senare, varit med om. Ett respektfullt och omtänksamt bemötande som vården på övriga sjukhus/avdelningar skulle kunna kopiera. Jag har ganska stor erfarenhet av sjukhusvård, oftast har det varit skarpt läge, min anhöriga eller jag själv har varit svårt sjuk. Så jag vet att skillnaden är enorm när det gäller bemötande.

Men, lite reflektioner över detta är nödvändigt. För vad är det som krävs? Ja, till att börja med en helt annan personaltäthet. Att man bygger upp team så att det i stort sätt är samma team som vårdar patienten och möter de anhöriga. Inte ständiga byten! Då krävs en omstrukturering och en långsiktig plan.

Dessutom, hjärt- och lungtransplantationen är Sahlgrenskas flaggskepp. Här satsar man! Resten av Sahlgrenska ser säkert ut som på exempelvis SÖS. För många svårt sjuka, för många oroliga anhöriga och alldeles för lite personal. För lite personal av alla kategorier. Det är förödande för kvaliteten på vården. Det måste landstingspolitikerna inse! Det går inte längre att lappa och laga, komma med nödlösningar för att klara det mest akuta. Långsiktighet och omstrukturering är vad som krävs.

Här i Stockholm är det alliansen som styr, med moderaterna i spetsen. Deras politik har varit förödande. Likaså alliansregeringen med sin minst sagt konstiga inställning till vad som skapar kvalitet i vården. Deras märkliga inställning att alla ska välja fritt från ett smörgåsbord och ha rätt att konsumera vård. Samtidigt som man sänker skatten. Ekvationen går inte ihop, det ser vi som är beroende av att vården fungerar.

Zarembas artikelserie i DN satte verkligen fingret på vad som är en stor del av problemet. Inte hela problemet, men en stor del. En annan stor del är just detta med konsumerandet av vård. Vårdgaranti att man inte ska behöva vänta mer än fyra timmar på akuten är nog det värsta exemplet! Men herregud Göran Hägglund, det måste alltid vara de svårast sjuka som går först. Då kan man inte garantera att det ska ta max fyra timmar även för den som bara har stukat tummen.

Vården och omhändertagandet fungerade perfekt när Ingvar kom in med blåljus till SÖS-akuten den där hemska natten i maj. Ett team stod och väntade i akutrummet, en sköterska tog hand om mig, gav mig ett rum och en kopp kaffe. Hon pratade lugnande och sa att så fort jag vet något kommer jag och berättar. Så fort som det är möjligt får du komma till honom. Ett perfekt mottagande och omhändertagande som fungerade hela vägen upp till avdelningen. Vad hade hänt om alla varit garanterade max fyra timmar?

Ge sjukvårdspersonalen ordentligt betalt, strukturera om så att det inte blir kris och brist på sjuksköterskor. Gör detta omedelbart innan allt kollapsar!