Gå direkt till innehållet

Ska vi införa ättestupan, eller?

IMG_0285

Min älskade mamma fyller 90 år den 14 april. Efter ett långt, stundom mycket slitsamt, liv har hon blivit dement. Hon har ont i kroppen, är benskör och utsliten. Mamma bor i Edsberg, jag bor i Farsta Strand, den ena sonen bor i Gnesta och den yngsta sonen bor i Sidney. Det är en bit att åka, om man säger så. När mamma ringer, kanske flera gånger om dagen, och är rädd, förtvivlad och ensam skulle jag bara vilja kvista över. Hon säger, med förtvivlad röst; Inger, jag vet ingenting, vad ska jag göra, hur gör jag nu. Då känns det tungt att inte kunna krama om henne och lugna. Svårt att göra det på telefon.

Min bror Gunnar, han som bor i Gnesta, jobbar i Farsta Strand. Min yngsta dotter med familj bor i centrala Farsta. Därför sökte vi äldreboende till mamma på Edö. Edö, som ligger tvärs över gatan från mig och Ingvar, två minuter med bil för Gunnar och cirka 10 minuters promenad för Marie-Louise. Perfekt! Mamma skulle kunna få sällskap, hjälp när hon behöver och komma över på middag då och då. Hon skulle kunna komma ut på promenad och sitta på Edö:s vackra terrass med utsikt över Magelungen. Hon skulle ha människor att umgås med och delta på olika aktiviteter som Edö ordnar för sina boende. Vi sökte och vi höll tummarna!

Idag ringde biståndshandläggaren från Farsta. Avslag! Motivering; hon kan få lite mer hemtjänst, tillsyn på natten, och hon kan få mer dagverksamhet. Det är inte det hon behöver sa jag. Hon behöver vara nära sina kära, hon behöver tryggheten att veta att vi kan komma om det är akut, hon behöver sällskap av andra i sin egen ålder. Allt det kan hon få på Edö. Extra hemtjänst är ingen som helst lösning. Vi följer bara riktlinjerna svarade biståndsbedömaren. Det gör ni faktiskt inte, sa jag. Frågar man äldreborgarrådet Joakim Larsson säger han att mamma är berättigad. Det har han svarat när det gäller liknande fall.

Nej, det är inte bara alliansens fel. Eländet med äldreomsorgen började när kvarboendeprincipen infördes i politisk enighet. Jag var med då, satt i Socialdistrikt 9, Farsta, när beslutet togs. Men, det kan jag säga, det var absolut inte meningen att det skulle tolkas på detta rigida sätt.  Hemtjänst så långt det var möjligt, men det skulle inte drivas in absurdum. Det sociala skulle räknas in, om den gamla kände sig ensam och rädd, då skulle hen kunna få äldreboende.

Men stadshusalliansen har dragit allt till sin yttersta spets. Det mesta är privatiserat, den demokratiska insynen har försvunnit och riktlinjer tolkas olika i de olika stadsdelarna. Jag har suttit i Farsta stadsdelsnämnd och dess sociala delegation. Jag vet att Farsta är en av de hårdaste stadsdelarna när det gäller tolkningen av riktlinjer, samtliga riktlinjer. Det räcker verkligen inte att vara 90 år, dement, utsliten och rädd. Vad som ska till för att få ett äldreboende i Farsta vet jag faktiskt inte.

Joakim Larsson använder en falsk retorik. Han säger ett och gör ett annat. Han kan skickligt gömma sig bakom sin roll som äldreborgarråd och ordförande i äldrenämnden. Han sitter inte ute i verkligheten, i en stadsdelsnämnd. Alliansen i stadsdelsnämnden, å sin sida, gömmer sig bakom att Stadshuset bestämmer och beslutar om riktlinjer. Som stadsdelsnämnden har att följa! Så kan man göra när ord och handling inte stämmer överens. så kan man göra för att luras och slå blå dunster hos invånarna. Ett Stockholm i världsklass är ett hån! Ett Stockholm i världsklass kräver att 90:åringar får plats på ett äldreboende om de så önskar. Det borde verkligen vara en självklarhet.

Nu vidtar en lång och mödosam överklagandeprocess. Först förvaltningsrätten, om det inte hjälper, kammarrätten. Det gäller verkligen att man har anhörigtorpeder när man blir gammal och dement!

IMG_0459