Gå direkt till innehållet

Slutstation rättspsyk

Även publicerad i Rosor & Politik här.

Jag sitter i det vackra rummet i Ledamotshuset och lyssnar på när Sofia Åkerman berättar om sin barndomsvän Rebecca. Rebecca som hamnade på rättspsyk när hon var 17 år gammal och som dog när hon var 24 år. Det är mycket smärtsamt, känns som en smäll mitt i solar plexus. Hur är det möjligt att en ung flicka som mår psykiskt dåligt och skadar sig själv, men aldrig varit dömd för något brott, hamnar på rättspsyk. Bland dömda män!

Rebecca hade inte börjat skada sig själv när hon kom till psykiatrin. Hon började när hon hade varit i svängen ett tag. Personalen på psyk ansåg att hon var farlig för sig själv och behövde skyddas. Skyddet skapade en ond cirkel som bara accelererade mer och mer. Rebecca blev sämre och sämre, skadade sig själv mer och mer, personalen blev alltmer desperat. De visste helt enkelt inte hur de skulle kunna hjälpa henne och den onda cirkeln fortsatte i allt snabbare takt. Till sist tog man till det som man såg som den sista utvägen. Rebecca fördes till Rättspsyk och låstes in!

Långt ifrån sina anhöriga! Anhöriga som för att få besöka Rebecca måste anmäla besöket flera dagar i förväg. Rebecca måste ha känt sig helt övergiven och ensam. Känslan att befinna sig, inlåst på ett skrämmande ställe, utan att veta när man ska komma därifrån, måste vara fasansfull.

Sofia besökte Rebecca regelbundet. Sista gången, strax innan Rebecca dör, berättar Rebecca något fasansfullt för sin vän. Hon har blivit inlåst i en cell, utan fönster och utan andra möbler än den säng som hon ligger fastspänd på. På huvudet har hon en hockeyhjälm och på händerna handskar. I den cellen fick hon stanna veckovis. När Rebecca berättar detta för sin vän kan inte Sofia riktigt ta till sig berättelsen. Nej, tänker Sofia, Rebecca måste ha blivit psykotisk, det är inte möjligt att hon kan ha blivit utsatt för den behandlingen. Det är inte möjligt!

Sofia kunde inte ge sin vän det stöd hon behövde när hon berättade, det var för svårt att ta in. Något som Sofia har skuldkänslor för än idag! Jag trodde henne inte! När hon behövde få bekräftelse kunde jag inte ge henne det, det blev för svårt att hantera. Idag har Sofia, genom flera unga kvinnors berättelser, fått bekräftat att det inte bara var Rebecca som utsattes för den behandlingen. Flera unga kvinnor berättar samma sak.

Det är ungefär som när jag lyssnade till dokumentären om Nora, ”Den fastspända flickan”. Ibland kändes berättelsen så overklig. Flera gånger blev min reaktion, nej det får inte vara sant, det är inte möjligt att en ung kvinna kan behandlas så illa av vården som ska hjälpa, lindra och bota. Inte i Sverige, på 2000-talet! Men, vartenda ord är sant! Enligt Sofia Åkerman är Nora ett typexempel för hur det går till. Hur unga kvinnor blir misshandlade av vården. Hur symptom som kanske inte fanns från början, uppkommer i vården. Som svårt självskadebeteende.

Hur unga kvinnor fortfarande hamnar på rättspsyk, bland dömda män, ofta våldsbrottslingar. Placeras ut som blommor på avdelningarna för att lugna ner och skapa en trevlig stämning. Unga kvinnor som blir utsatta, i några fall våldtagna. Fortfarande idag, 2013, sitter unga kvinnor inlåsta på rättspsyk, unga kvinnor som inte är dömda för något brott. Deras enda brott är att de skadar sig själv!

Vänsterpartisterna Birgitta Sevefjord och Eva Olofsson arrangerade seminariet som jag deltog på igår. Så bra och så viktigt! Vad måste då göras för att förbättra vården för flickor och unga kvinnor med allvarligt självskadebeteende? Det första, som alla på seminariet var överens om är att den så kallade vården på rättspsyk måste upphöra. Omedelbart! All personal på BUP, skolhälsovården, ungdomsmottagningar, allmänpsykiatrin, jag alla som kommer i kontakt med de unga kvinnorna, måste vidga sin kunskap, lära sig mer. Det måste finnas kontinuitet, kompetens och samverkan mellan alla olika instanser som är aktuella. Skolhälsovården måste få bättre resurser, flera skolsköterskor, som kan upptäcka tecknen innan det har gått för långt. Och, framför allt, bemötandet måste bli ett helt annat. Vården måste bedrivas tillsammans med patienten, inte emot. Vårdpersonalen måste vara professionell och agera professionellt, det räcker inte med magkänsla. Kunskapsutveckling tar tid, ge den tiden!

Tack Birgitta och Eva