Gå direkt till innehållet

Stockholm ligger i världen

På medborgarplatsen i tisdags gjorde jag mitt första ”offentliga framträdande” efter händelserna i Somalia. Det var fint att vara tillbaka i valrörelsen. Det var fint att träffa partikamrater och tisdagsflanörer för att prata om bostadspolitik. Jag gjorde också en intervju med Dagens Nyheter (plusartikel) om det som hänt och hur det är att komma tillbaka efter något sådant.
Egentligen var det inget ovanligt alls med den dagen – Vänsterpartiet delade flygblad om allmännyttan och jag träffade Mia Tottmar från DN för att prata politik. Det var vilken tisdag som helst. Men det var det förstås samtidigt inte – jag är fortfarande bandagerad och händelserna i Somalia har påverkat inte bara mig väldigt starkt, utan även hela vårt parti.

Men egentligen har det inte påverkat inte vårt politiska arbete. Det var vad jag försökte få sagt i intervjun i DN: Att för mig och för oss finns det alltid en uppenbar koppling mellan vardagens politik hemmavid och internationella frågor. Internationella frågor är trots allt bara vardagens politik för någon annan, någon annanstans.

Vi tillhör samma politiska rörelse och vårt arbete är oupplösligt sammanbundet. Inte som något högstämt tal eller som en abstrakt idé, utan för att det som händer där direkt påverkar oss. Om kriget och terrorn får fortsätta i Somalia kommer fler människor att tvingas fly och i sin tur behöva arbeta i exil eller med resor tillbaka. Samtidigt gynnar terrorn fundamentalistiska krafter i Somalia och effekterna av det når förstås de somalier som lever i t.ex. Stockholm, där de utgör viktiga delar av sitt lokalsamhälle – våra förorter. Arbetet för demokrati i Somalia är också arbetet för demokrati i Sverige. Stockholm ligger i världen. Flyktingströmmar och bostadspolitik, kvinnors inflytande här och där, rimliga hyror i Stockholms stad ger större möjligheter för politiskt engagemang osv. Allt detta hör ihop för någon som är politiskt engagerad, allt är en del av samma arbete.

Så var det för de somaliska ungdomarna som arbetade i det projektet som låg bakom vår resa. De hade sitt arbete både i förorterna i Stockholm och i Somalia.
När vi befann oss där kände vi alla stor hoppfullhet inför det arbetet som var på gång, inför de ungdomar vi träffade och det hopp som de i sin tur kände. Det hoppet måste vi värna, det får inte gå förlorat till våldet.

Arbetet fortsätter, på Medborgarplatsen stod tältet för bostadskampanjen även idag och i Mogadishu fortsätter kvinnoorganisationerna kämpa. Det måste pågå på båda platserna samtidigt för att i slutändan kunna lyckas någonstans. Jag vill fortsätta vara med på båda platserna, i den mån jag kan och orkar.

Jag tar det fortfarande lugnt och kommer tillbaka steg för steg. Kroppen måste läka och i slutändan går det snabbare att skynda långsamt. Men att jag dök upp för bostadskampanjen var inte en slump. Bostadsfrågan är inte vilken fråga som helst, den är helt avgörande för vilket Stockholm vi kommer att få i framtiden – en öppen, välkomnande och levande stad eller ett gated community för höginkomsttagare.

Vilket Stockholm vi får bestämmer också vilka stockholmare vi kommer att bli i framtiden. Den bestämmer hur mina barn får det, var jag kan träffa mina vänner, var stora delar av mitt liv äger rum. Man formas av den stad man lever i – likaväl som man formar den. Det är därför bostadspolitiken finns till – för att bygga en stad där alla får plats, både att vara och att förändras.
Gå in på www.hyresstopp.nu så kan du också ge ett bidrag till ett sådant Stockholm.