Gå direkt till innehållet

Vi måste sluta tro att Sverige är ett land utan rasism

Det är en unken vind som blåser upp historieböckerna när vi får höra att polisen för register över romer. Många hade nog hoppats och trott att vi lagt detta bakom oss, lärt oss av historiens misstag och att det aldrig skulle hända igen, skriver Ann-Margarethe Livh i Stockholms Fria. Hela artikeln här.

Vi har fortsatt hoppas trots att tecknen pekat på något annat. Trots att romerna körs bort från platser runt om i Stockholm, trots att tjänstemän ljuger ihop historier om dem för att polisen ska ingripa och trots att ett register som borde vara olagligt nu påträffats. Jag säger att det borde vara olagligt, för oavsett om de kallar det register, fil, sammanställning eller vad de nu ska hitta på för att komma undan med detta så tror jag vi alla kan vara överens om just det – det borde vara förbjudet.

Men den viktiga slutsatsen av detta är att detta är vårt ansvar. Det är vårt samhälle, vår polis, våra lagstiftare och det är i slutändan upp till oss att se till att detta försvinner.

Vi måste sluta tro att Sverige är ett land utan rasism och vi måste börja ta vårt eget ansvar för att rensa upp i den här sörjan. Vi måste reagera, demonstrera och debattera till dess att saker som detta register blir fullständigt otänkbara. Till dess att varje person som någonsin hört talas om det tidigare skulle ha känt djupt inombords att detta går emot allt vad vårt samhälle står för. Istället säger polisen nu att de ”jobbar på en beskrivning och förklaring till det här så man inte känner sig så illa till mods”.

Jag vet inte vem man är, men jag vill känna mig illa till mods, det enda som ger mig hopp i detta är att så många av oss känner oss illa till mods, förbannade och beredda att slåss om detta. Detta är inte en polisiär fråga, det är inte ens en fråga om polisens rasism. Det är en fråga om vilket samhälle vi vill ha och vilka av oss som är beredda att kämpa för det.

Ni vet den där dikten av Martin Niemöller som många tycker om att läsa och som börjar: ”I Tyskland hämtade de först kommunisterna, och jag protesterade inte, för jag var inte kommunist.” Ni vet hur dikten slutar, men det här får inte sluta så. Nu säger vi ifrån.