Gå direkt till innehållet

8 mars i Sverige och världen

På åttonde mars går jag ut tillsammans med hela världens kvinnor och kräver att kvinnor ska räknas som människor. Kraven är olika i olika delar av världen och rörelsen har kommit olika långt. I vissa länder är det bokstavligen rätten till liv som står på spel – oavsett om det är våld mot kvinnor som kämpar eller mödradöd som är hotet (ironiskt en kamp som ofta förs mot de som säger sig stå för rätten till liv). Man behöver inte söka sig långt; i Kurdistan skjuter de tårgas på kvinnliga politiker som försöker organisera sig och i Spanien monterar de ned rätten till abort.

Men även i Sverige – som tycker om att kalla sig världens mest jämställda land –  går jämställdheten framåt med så små steg att det känns som att vi står stilla. På vissa områden har vi t.om. börjat backa. När jämlikheten går åt fel håll går jämställdheten två steg före. Istället för en högre löner och kortare dagar i vården fick vi RUT-avdrag för välbeställda kvinnor. Kvinnor i Sverige är återigen oroliga att föda barn – och den lösning de erbjuds är att köpa sig privata alternativ.

Löneutvecklingen i kvinnoyrken är anskrämlig – och den lösning de erbjuds är karriärcoachning. Som om arbetet blir lättare för att en kollega lämnar det. Som om lösningen på att vårdpersonalen tjänar dåligt skulle vara att de blev styrelseproffs.

Bristen på jämställdhet i Sverige är inte diffus eller subtil – vi har den svart på vitt i hundratals undersökningar. Nu senast t.ex. LO:s jämställdhetsbarometer och Katalys rapport om arbetsvillkor. Vi vet vilka konkreta förslag som skulle rätta till det; rätten till heltid för de som vill, kortare arbetstid med bibehållen lön i de slitigaste jobben, utbyggd barnomsorg på obekväma tider, generella lönelyft i låglönesektorer. Den 8 mars kräver vi att kvinnor ska räknas som människor. Men många av oss som kommer att demonstrera sitter alla andra dagar i politiska församlingar. Då räcker det inte att kräva – då måste vi gå före och flytta den där muren steg för steg. Vänsterpartiet i Stockholms stad driver alla de frågorna men får just nu inget gehör.

Låt oss använda 8 mars för att påminna de som idag har makten om att feminism är något man gör – inte något man säger sig vara.