Gå direkt till innehållet

En sjukvård i kris!

IMG_0730

Transplantationsenheten på Sahlgrenska, ett flaggskepp. Det här inlägget ska inte handla om Sahlgrenska utan om sjukvården i Stockholm. Mycket av det jag kommer att ta upp är säkert giltigt även för sjukhus och övrig vård i hela landet. Men, det är sjukvården i Stockholm som jag har erfarenhet av. Transplantationsenheten på Sahlgrenska är det sjukhusets flagskepp, jag tror inte att övriga enheter på Sahlgrenska fungerar lika bra, men, som sagt, det vet jag inte.

Mitt inlägg kommer att handla om tre sjukhus, Karolinska, både i Solna och Huddinge, samt SÖS. De problem som jag ska försöka belysa utifrån ett anhörigperspektiv är samordningen mellan sjukhusen när det gäller multisjuka, bemanningen, statusskillnader på olika avdelningar/sjukdomar och bemötandet.

Samordningen: En multisjuk patient har ofta en grundsjukdom som leder till andra sjukdomar. Det finns t ex reumatiska sjukdomar som inte bara påverkar lederna och musklerna utan även de inre organen. Systemisk skleros är en sådan reumatisk sjukdom. Den är, om den inte behandlas, livshotande. Om patienten lider av den sjukdomen måste det vara reumatologer som har huvudansvaret, fungera som spindeln i nätet. Hålla koll på de andra sjukdomarna, ta relevanta prover, skicka remisser till andra specialister och vara den som patienten kan vända sig till. En svårt sjuk människa kan inte, orkar inte ringa runt och själv hålla koll på tre, fyra eller flera olika läkare. Som anhörig försöker man in i det längsta men det blir till sist för svårt. En specialist som är huvudansvarig borde vara självklart. Detta är både en organisationsfråga och en politisk fråga.

Bemanning: Flera undersköterskor är nödvändigt. Vården fungerar inte utan dem. En svårt sjuk behöver läkarvård, medicin, provtagningar, undersökningar, övervakning och omvårdnad. På flera avdelningar arbetar sjuksköterskor och ett fåtal undersköterskor i team. Sjuksköterskorna ska göra undersköterskorna arbete, vid sidan av sitt eget. Undersköterskorna kan inte rycka in och sköta en sjuksköterskas arbete. Följden blir att sjuksköterskorna måste prioritera bort omvårdnaden för att hinna med det arbete som hon är anställd för och som måste hinnas med. Om patienten ska tillfriskna! Komma på ringningar, bädda sängen, sköta hygienen, hjälpa på toaletten hinns inte med. Undersköterskorna är så få att de inte har en chans att göra sitt jobb. Under fem veckor på en avdelning på SÖS hände det ofta, flera gånger om dagen att det dröjde mer än en halvtimme innan någon kom på ringningen. Ibland kom ingen överhuvudtaget. Uppvärdera undersköterskorna, höj deras status och lön, inse hur viktiga de är. Jag efterlyser ett undersköterskeuppror. Det här är både en organisatorisk- och politisk fråga.

 Status: En del avdelningar har mycket låg status, eller rättare sagt patienterna har låg status på grund av de sjukdomar de lider av. Detta är ovärdigt ett demokratiskt samhälle. Jag blir rasande när jag ser att det är så!

Bemötandet: Jag har skrivit om det här förut, nu upprepar jag det. Bemötandet är ofta väldigt dåligt. Detta gäller både hur patienten blir bemött och den anhöriga. Det borde vara självklart att man får korrekt information, att det finns möjlighet att ringa och fråga hur den sjuka mår, om något har förändrats osv. Det borde även vara självklart att det ibland är så att informationen endast ska gå till den anhöriga, att det finns möjlighet att prata i enrum med ansvarig läkare, att man som anhörig får hjälp med kuratorskontakt, ja listan kan göras lång. På samtliga punkter brister det. Det här är en resursfråga, om bemanningen var bättre skulle mycket av det här lösa sig. Men inte allt, det handlar om empati, kunskap om hur både patienter och anhöriga reagerar, att människor är olika, att allt kanske inte är lämpligt att en svårt sjuk människa, kanske döende, får ta del av. Jag måste kunna tala öppet om oro, skräck, maktlöshet, utan att det finns risk för att den jag älskar blir kränkt. Lösningen är mer resurser men framför allt utbildning.

Med det här inlägget vill jag peka på några mycket viktiga sjukvårdsfrågor som måste förändras. Både politiker, höga tjänstemän och anställda inom vården måste ta det här på allvar och organisera sjukvården på ett annat sätt. Annars är inte vården patientsäker.